Den tyske filosofen Byung-Chul Han utkom fjol för första gången på svenska med en liten bok om hur vi stressar ihjäl oss på grund av inre krav som gör var och en till ett arbetsläger. Jag skrev om den tillsammans med om en bok av Tiqqun.

Nu fortsätter han i ytterligare en liten läcker bok (I svärmen, översättning Ola Wallin, Ersatz) med att skriva om läget efter den digitala revolutionen, utifrån en ganska gammaldags modernitetskritik. Dialogpartnerna är gestalter från förra seklet: McLuhan, Barthes, Flusser, Schmitt … och den återkommande poängen är att deras kritik och/eller hyllning av informationstekniken har överträffats på sätt de inte skulle kunna drömma om.

Samtidigt är Byung-Chul Hans kritik av samtiden rejält moraliserande, han beskriver ett förfall som gjort att gillaklick ersatt handling, transparens utplånat alla hemligheter. Han anropar ett ”vi” som försjunkit i letargi och narcissism, men utan att åberopa nån möjlig frälsning ut ut det läget.

Uppgivenheten väcker till slut protester i mig, och det kanske är det som är meningen.

Byung-Chul förutsätter till exempel att en identitet på nätet är ett falskspel, och att den tränger ut en sannare, hemligare identitet. Men skulle det inte lika gärna gå att säga att utprovanden av olika identiteter, gärna inbördes konfliktande, är ett sätt att förfina det privata, det egna, ja och kommunicera det. Det finns många som går helt upp i sin nätidentitet, men snart slår dom över till nånting annat, eller förändras, glider över gradvis till att vara nån annan. Nuet har också en diakronisk dimension.

I många av mina kontakter via internet, särskilt med folk jag aldrig har träffat live, anar jag en svävning mellan olika varanivåer. Den en försöker vara har en botten i nånting hemligare, som också det går att dela, att känna igen.

Att vara nån och slippa stå till svars för det i dom dagliga rutinerna: själva ansträngningen lämnar också ett avtryck av vem en har varit. Litegrann som en skådespelare. Dom kan vara genomfalska, och då blir det tråkigt, men dom kan också vara verkligare på scen än i verkligheten därför att rollgestalten får ett förflutet, ett omedvetet.

Byung-Chun verkar tro att det omedvetna har utplånats, att allt är upplyst in i minsta vrå, och förenfaldigat.

Att han ser det så beror på att han betraktar utifrån. Han skriver med en typisk formulering: ”Numera har man ett fanatiskt, nästan tvångsmässigt förhållande till den egna apparaten. Också här slår friheten över i tvång.” (sid. 49) Vad som beskrivs här är den fysiska relationen mellan människa och maskin, subjektets underordning till teknologin.

Men vad som egentligen sker är fortfarande en hemlighet. Jag har inte en aning om vad den andra människan framför sin skärm är uppkopplad på, och med vilka intentioner, vilka forskningsdjup. Det kan dyka upp grejer som är helt omstörtande, precis som på ett rikt bibliotek eller i mötet med riktiga människor. Grejer som rör vid det egna varats grundvalar.

På väg hem från julaftonsmiddagen läste jag under bussresan en rapport från förberedelserna kring det tredje vatikankonciliet och en intervju med påven Frans om vilka dogmer och praktiker som är historiskt bestämda och kan omförhandlas, till exempel att påven måste vara av mankön.

Det var fejk. Det var en välinformerad satir. Men det satte igång hemliga processer i mig som likafullt påverkade min uppfattning av min plats i världen, och gjorde mig julupprymd. Och nånting av det där stannade kvar.

Men det enda Byung-Chul Han hade kunnat se om han befunnit sig på 611:an hade varit en människa djupt försjunken i en skärm. Och med hjälp av NSA och medicinsk mätutrustning hade han kanske kunnat konstatera att jag befann mig i ett tillstånd av att bli lurad.

Vad som egentligen hände faller däremot utanför hans beskrivning. Det har jag ju egentligen inte ens reda på själv än. Sanningen är en pågående process mellan intryck utifrån, tillfälliga ställningstaganden och ett långvarigt reflexionsarbete.

Därför läser jag hans bok två gånger, först stimulerad, sen kritisk. Därför skriver jag ner mitt bemötande och internetpublicerar det.

Byung-Chul proklamerar att anden är död; jag tycker snarare att den har väldigt mycket mer att göra nuförtiden, att arbetet med att skilja vad som är från vad som synes vara blivit mycket mera spännande.

Hos alla finns en strävan, en önskan; ja flera strävanden och önskningar, ofta motstridiga. Och det är dom kritiken kan frilägga, istället för att moralisera. Långsamt frilägga, dialektiskt. För samtidsmänniskan är inte generaliserbar. Lika lite som forna tiders människor.