Jag har arbetat med kulturtidskrifter i snart 25 år, och som allra mest nån gång fått ut ett par tusenlappar per månad, samt ett antal gratismiddagar.

Det hör nämligen till att den som är med i en redaktion skriver gratis, redaktörar gratis, konferencierar gratis, fyller i ansökningar gratis, bär kartonger till och från bokmässor gratis.

Engagerar sina vänner att skriva gratis, och därför skriver gratis också i sina vänners tidskrifter.

Dealen är sen första början att gratisarbete ersätts med statliga pengar till tryck och distribution – och för några kulturtidskrifter till administrativa tjänster, där arbetsinsatsen ligger långt över vad en får betalt för.

En rätt okej deal, särskilt om det ibland blir pengar över till att betala skribenter och uppträdande en slant.

Jag har ställt upp eftersom jag vet av egen erfarenhet att ett nummer av en kulturtidskrift har ett liv långt utöver själva publiceringsögonblicket (som så gott som alltid passerar obemärkt). Att sätta ihop ett nummer är ett tankearbete som skapar nya kombinationer, nya tolkningar av hur världen hänger ihop. Och sen hänger det kvar i pappersform och bevarar sin tidstypiska analys och kan få helt oväntade genomslag – samt utgöra framtidens ingång till det förflutna.

Jag ställde därför glatt upp på en tvivelaktig deal, med hjärna och muskler (få i landet har kånkat så många tolvkiloskartonger som jag), därför att det var ytterst meningsfullt. Jag har nästan aldrig tackat nej till att skriva hos andra för mellan 0 och 995 kr (det klassiska arvodet), därför att meningsfullheten lockade fram det bästa i mig.

Nu kommer allt det där att förstöras därför att nyliberala, okunniga klåpare ser sin chans till en blixtattack mot sina fiender, därför att det parlamentariska systemet genom en ytterst olycklig konjunktur hålls som gisslan av ett f d nazistparti.

Med Kulturutskottets aktuella förslag kommer inga kulturtidskrifter att kunna komma ut. Det hör nämligen också till dealen att det inte finns nåt reservkapital hos kulturtidskrifterna: varenda krona går till omkostnader.

Det kommer att innebära ett avbräck i själva vanan att prenumerera, som blir svårreparabelt. Det kommer också att leda till ett avbräck i själva viljan att gratisarbete, som ständigt står i konflikt med faktorer som familj och försörjning.

Ja, ifall dom här dilettanterna lyckas i sitt uppsåt (som jag är övertygad om att det inte är deras eget påfund) så kommer vi att få se en total omstrukturering av branschens villkor, där det inte är tänkbart eller görligt att investera sitt gratisarbete i vad som kan sammanfattas i ett enda ord: folkbildning.

Och därmed kommer inte nya generationer att kunna skolas in. Genom att hitta dom här tidskrifterna på sina hemorter under formbara år, genom att utvecklas tack vare chansen att publicera sig, genom att delta i det tidskriftsarbete som är en av de främsta tankeformer jag överhuvudtaget kan tänka mig.

Skadan kommer att bli väldigt svår att reparera. Det kommer att behövas en katastrofkommission. I det bästa av scenarion kommer statsmakterna då att inse vad det är som har funnits, och framledes ta det steg som egentligen behövs: att den som skriver också ska få hederligt betalt.

Pappkartonger tänker jag fortsätta bära gratis, på rollatorn om så behövs. För jag är oändligt tacksam över att få ha varit med om det här. Och får jag se den nyliberala nihilismen ställas i skamvrån och Alliansens högerextrema hjälptrupper förvisas till historiens sophög, och om jag dessutom får vara med om att nån gång i livet betala ut ett skäligt arvode för en kulturtidskriftstext som kostat månader av arbete så kommer jag att vara en ytterst lycklig människa.

John Swedenmark