Intressant seminarium om ”Världen 2030” på Utrikespolitiska institutet. (Jag är stödmedlem och får tidskrifter och seminarieinbjudningar, väldigt givande.)

Tre med bred trendkoll redovisade: Matthew Burrows, Bi Puranen och Johan Eriksson.

Den sammantagna bild jag fick är så här: Investeringarna just nu sker i tillväxtekonomierna världen runt. Det hänger samman med växande inflyttning till städerna och att allt fler blir (vad som med en förenklande överdrift kallas) medelklass. Och det leder till en värld med många centrum, som knyts samman via Internet, så att världsmakternas och dom internationella institutionernas inflytande sjunker.

Men inte ett ord sades om arbete, än mindre om klass. Människorna är i såna här översikter konsumenter och attitydbärare (två dimensioner som liknar varann på ett makroplan). Produktionen hamnar i skuggan.

Bi Puranen är generalsekreterare för den pågående attitydundersökningen World Values Survey och berättade om långsamma förskjutningar i världens värderingar längs axeln självförverkligande, med ökad tolerans som följd.

Men alla tre verkade överens om att det är tillväxten som är motorn, att politiken spelar en alltmer underordnad roll. Anmärkningsvärd var Burrows lovsång till nya former av utvinning av gas och olja. Eller Erikssons konstaterande att stater och företag alltmer blir samarbetspartners – vilket illustrerades av en privatägd rymdfarkost som dockade med en internationell rymdstation.

Det perspektiv jag hade önskat mig är huruvida en multipolär värld också kan bli multipolitisk. Om stater och regioner kan utvecklas ifred från dom nyliberala styrelseformerna kanske dom också kan utveckla nya styrelseskick, på hela skalan från diktatur till social utjämning, under hela världens överinseende, och med tät kontakt mellan olika klassintressens företrädare i olika länder.