Kent Werne har skrivit en som alltid gedigen rapport om frilansjournalisternas villkor idag. Den bygger både på statistik och på välformulerade citat – anonyma eftersom ingen vill träda fram offentligt.

Arvodena sjunker i reda pengar, det blir allt svårare att försörja sig och den trygghet som hör till en anställning (pensionsinbetalningar, semester, fortbildning) hamnar på undantag hos de flesta.

Werne argumenterar för att det här är hela journalistkårens angelägenhet, och att Journalistförbundet därför borde vara mer aktivt. En personlig erfarenhet jag gärna hade sett mera framlyft är att minskad frilansbudget sätter större press på dom kvarvarande anställda. Frilansmaterial och redaktionellt material är kommunicerande kärl, och ännu mer i en tid när mycket mer text ska produceras i olika medier.

Man kan också lyfta frågans angelägenhet för hela samhället. Det finns inga pengar att köpa text för och därmed blir resultatet sämre och ytligare. Samtidigt som många medier premierar genomströmning snarare än fördjupning.

Pengarna måste komma nån annanstans ifrån. Från staten, tycker jag, gammaldags som jag är. De enda som sticker ut i Wernes material är branschtidningar, organisationstidningar och fackförbundspress. Dom betalar fortfarande i dom flesta fall drägligt.

Och det tror jag inte bara beror på att gamla principer och hederskänsla lever sig kvar. Utan även på att det handlar om publikationer som inte konkurrerar med andra om läsarens uppmärksamhet, och därmed kan rikta sig till hens nyfikenhet och intelligens.

Rapporten Frihetens pris finns att ladda ner på SJF:s hemsida. Där kan man också se seminariet där rapporten presenterades den 5 november.