Mina utländska vänner i bokbranschen undrar varför det är så svårt att få ut en bok på svenska, hur bra den än är. De upplever till och med att det är svårt att få svar på brev från förlagen!

Jag försöker förklara för dem att även om en bok har stora utsikter att gå ihop – tack vare sjunkande produktionskostnader och ett ganska fungerande litteraturstöd – så finns det brist på andra resurser.

Produktionen behöver arbetskraft. Distributionen behöver arbetskraft. Och att få boken att synas bland alla andra böcker kräver stor och utdragen möda.

Och det där finns det begränsat med pengar till, eftersom bokpriserna är för låga.

En bok som går ihop ekonomiskt kan betala tryckkostnader och arvoden. Men den kan inte driva ett förlag.

Små förlag kan kompensera underskottet genom gratisarbete på olika led i produktionsprocessen. Stora förlag kan kompensera underskottet genom att med företagsekonomisk sakkunskap slimma organisationen och istället lägga pengarna på sån marknadsföring som når den stora publiken.

Egentligen har egenutgivaren det bäst förspänt i nuläget, särskilt som böcker kan tryckas upp efter hand – och i synnerhet ifall hen känner sin målgrupp: lokalhistoria, hälsokost, berättelser om trasig ungdom.

Egenutgivaren satsar sitt skrivarbete och kan i sämsta fall få lägga till lite till tryckeriräkningen, i bästa fall casha in en hel del.

Att ge ut en översatt bok – där ju översättningen kostar en hel del – handlar alltså om att allokera arbetstid, marknadsföring och inte minst kärlek.

Också på dom stora förlagen hör kärlek verkligen till kalkylen, åtminstone beträffande en del av sortimentet.

Och det är här resurserna tryter. Orkar vi satsa på X? Kan vi hoppas på att X överhuvudtaget blir synlig på bokmarknaden? Sunda förnuftet säger att det är bäst att inte lova för mycket; annars kan till och med ett visat intresse kosta en massa arbetstid under kommande år. Enklast därför att inte ens svara på förfrågningar.

Om det funnes en fungerande bokdistribution, med fler självständiga bokhandlar (på stan och på webben). Och om det funnes en fungerande litteraturkritik, inte detta lotteri där bara vissa får rekommendationer, några till och med ambitiösa recensioner. Då skulle landet ligga annorlunda till.

Om det ginge att kalkylera med viss försäljning, då skulle dom pengarna kunna investeras i inköp av arbete på lösa timmar, kanske till och med nyanställningar på vissa förlag.
Men också alldeles utmärkta böcker löper alldeles för hög risk att aldrig nå dom tilltänkta läsarna/köparna.

Dagspressen och tidskrifterna har precis motsvarande allokeringsproblem, samma kärleksransonering. Bloggarna klarar sig däremot bättre, tack vare specialisering.

Det behövs ett nytt slags offentligt samtal för att få hjulen att snurra. Och folkbiblioteken skulle, som Magnus William-Olsson ofta framhållit, kunna vara den naturliga basen för ett brett, offentligt samtal om litteratur.

Vad jag ser framför mig ibland är ett slags aktiv sammanlänkning av alla de diskurser som ändå förs kring skön- och facklitteratur. En uppvisad mångfald, som i sin tur skulle stimulera fler till att delta på sina egna villkor.

Eller låt mig säga det så här: Google funkar inte för den som vill hålla koll på litteraturutgivningen. Det kommer bara upp en massa sälj sälj sälj.

Får jag upp ett litterärt spår vill jag veta vad som sagts, vad som liknar detta, vilken tradition det tillhör. Jag kanske vill höra författarens röst, se en filmning av ett framträdande i Arboga, besöka hens hemsida, få en introduktion till gurlesque-traditionen.

Primärt är det här kanske ett katalogproblem. Hur definiera litteraturen som litteratur; hur tillhandahålla de relevanta sökfunktionerna, inklusive möjligheten att köpa boken: men säljet får ej vara överordnat.

Och det är bland annat därför jag hoppas på folkbiblioteken.

Allokering av tid och kärlek: på läsarens nivå är resurserna obegränsade. Och ökar intresset, så ökar därmed också viljan att lätta på plånboken.