Vi som talar

Borde inte alla skriva så här. Hanna Hallgren, poet och lärd, bearbetar i Prolog till den litterära vetenskapsteorin (Pequod press) sorgen efter fadern, och bearbetar även själva tanken om litterär sorgebearbetning, därför att materialet är så realt, därmed även processen – ramen erfarenhetsmässigt och narrativt given, därför möjlig att använda som basläger för besök i partikulariteter; med det förhöjda perceptionstillstånd som saknaden ger, allt kan vara tänkbara Ersätze, ögonen rafsar åt sig dem.

Och detta i dialog med en lika märkvärdig målning, som även är omslagsbild till den tunna volymen: Mouldered Hinder av Melissa Henderson, i original 122×81 cm, i tryck nedförminskad men med bevarande av ytans bubblighet, och outgrundliga färger.

Hallgrenomslag

Jag tänker: Som att stirra ner i ett biologiskt labbpreparat, och samtidigt stirra in i sig själv. Vilka processer pågår, och vilka signaler kodar vilka växanden som är god- och vilka elakartade? En oläsbar men outgrundligt tilldragande karta över jagets frånvaro.

De elva avsnitten är prosa men med poesins stilmedel: pauser (markerade med /); radbrott; rättigheten att fritt byta stilnivå tilltal eller ämne och ta upp nånting kanske helt annat. Ett tjugotal citat invävda, med fotnoter längst bak. Annars

ligger boktitelns vetenskapliga strävan mest i självsynen på arbetet för att återuppbygga världen, ett minutiöst förhållningssätt fyllt av byggt på överraskningar; och det återbildas heller ingen helhet: läkningen fortsätter men vet om att den aldrig kan ersätta förlusten, som också kanske jämt har funnits där; vad som gradvis vinns är medlemskap i kollektivet ”Vi som talar”, var och en på sitt sätt församlade runt samma negativitet, likt en utbrunnen lägereld.

Med att alla borde skriva så här menar jag nog närmast att poesins stilmedel och kunskapsteori borde bli mer allmän egendom.