Dom lömska angreppen på ett antal välfungerande humanistiska institutioner i höstbudgeten går säkert tillbaka på ett elakt bildningsförakt; men jag tror att den avgörande drivkraften för dom tjänstemän som legat bakom är en motvilja mot institutioner med självbestämmande.
Detta är då ingenting personligt, utan systemets egen strävan efter att allt ska underordnas budgeten och dess regim, dess krav på mätbarhet. New Public Management beslutas inte, det genomförs, i rationalitetens namn.
Ett självständigt institut sticker förvaltningen i ögonen genom sin blotta existens, särskilt om resultaten är goda. Det falsifierar övertygelsen – som just bara är en övertygelse, utan egen evidens – om att rationaliteten bara har en enda form, som således kan och bör reglera den offentliga verksamheten. En företagsekonomisk rationalitet.
Tillvägagångssättet kring exempelvis nedläggningen av Terminologicentrum är flagrant; men samma typ av process pågår överallt, inte minst i samband med administrativa reformer inom universitetet, här och utomlands. Autonomin utrotas, när enheter inlemmas i övergripande strukturer med ett annat funktionssätt – eller läggs ner därför att dom inte passar in.
Men ser vi tillbaka, så är det dom lokalt förankrade mikroenheterna som gör dom stora insatserna i mänsklighetens historia: lokalt baserade, tajta kollektiv som växer och lockar till sig likasinnade, med verkningar som sträcker sig genom kommande sekler, i kraft av både sina arbeten och sitt namn. Institut für Sozialforschung i Frankfurt är ett exempel.
Mot den företagsekonomiska rationaliteten borde ställas en annan sorts rationalitet, byggd på vad mindre kollektiv av hängivna samarbetare kan åstadkomma; den rationaliteten skulle kunna kallas organisk, eftersom det verkligen handlar om ett växande, ett självalstrande i dialog med det objekt som studeras, och vilka typer av kunskap som det omgivande samhället efterfrågar.
Men hur stoppa in en organisk rationalitet i en rigorös statsbudget, där alla offentliga inrättningar egentligen konkurrerar med varandra?
Det borde inte vara omöjligt att öronmärka undan några hundratals miljoner varje år för kontinuitet och innovation inom människovetenskaperna (och varför inte även inom naturvetenskaperna). Dom pengarna skulle ses som investeringar i nånting annat än direkta resultat eller framtida avkastning. Dom skulle bygga på tron att det bästa som människan åstadkommer, åstadkommer hon i trygg samverkan med andra, inte genom konkurrens.