Trevlig eftermiddag om översättning på italienska kulturinstitutet igår, översättaren och översättarprofessorn Maria Cristina Lombardi i samtal med fyra kollegor från bägge språken. Lombardis huvudpoäng (som hon senare utvecklade i en föreläsning jag tyvärr inte kunde gå på) var att översättning utvidgar och utvecklar känsligheten för det egna språket.

Diskussionen handlade både om detta och om praktiska problem, och om varje översättares kringelkrokiga karriär. Alessandro (uppfattade inte hans efternamn) vittnade om hur boomen för det svenska efter Stieg Larsson har kastat om maktförhållandena, så att förlagen tävlar om hans tjänster. Därför föreslog han att översättarna borde skaffa sig bättre kunskap om bokmarknaden, för att bli mer jämlika med förläggarna.

Men en publikfråga satte igång mig särskilt: ”kan ni berätta om några specifika översättningsproblem”, varpå Olov Hyllienmark förklarade att den verkliga översättningen pågår på många nivåer samtidigt, och egentligen inte är vare sig problematisk eller genomtänkt. (Det här är ett ungefärligt referat; min italienska är så långsam att jag egentligen mest minns en svepande gest som Olov gjorde runt huvudet.)

Och det där gjorde att jag vaknade i morse med en replik jag borde ha sagt:

”Problemen i översättningsarbetet är egentligen vilopunkter i ett stort kaos. Medan en letar efter lösningen, vilket är mer lustfyllt än ångestframkallande, fortsätter resten av arbetet i det omedvetna.”