Chronos och Kairos, evigheten och samtiden

Den tibetanska känslan av att tiden är outtömlig (t ex Tarthang Tulku) och samtidskänslan av att tiden är knapp och noga måste sorteras; dom två kan samexistera i det målinriktade planeringsmötet när man slår sig ner för att hitta på nånting som sen ska genomföras, på befintliga villkor: rent materiella grejer som budget, lokaler och informationskanaler.

Och i motsats till detta den onda stressen, som bara kämpar för att uppnå mål som uppsatts utifrån, projektplaner som en gång utformats för att passa in i en ansökan.
Strategin måste bli att vänta tills tillfället är moget, och att ladda upp inför de schemalagda tillfällena för att då göra sitt relativt bästa.

Att forcera tiden tömmer den på innehåll.