Kärnan i Podemos välgenomtänkta vänsterpopulism är att utmåla hela överklassen av företagsledare, politiker och mediafolk som Kasten. Ordet rymmer en hel samhällsanalys, det talar om att skilda världar utspelas numera.

Men i olikhet med forntida samhällen där en föddes in i sin kast med få hopp om avancemang åtminstone i det här livet, så lyfter ordet ”Kasten” fram en självklarhet med politisk sprängkraft: att den består av alldeles vanliga människor som fått chansen att sko sig på systemet.

Dom framgångsrika är vare sig ondare eller mer begåvade än folket. Men dom har råd att få det att se ut så. Egentligen har dom bara haft tur. Eliten har samma genomsnittsvärden av intelligens, kunskap och moralisk halt som alla vi andra. Men dom utsätts för fler tillfällen till synd. Och kan ha stor nytta till exempel av en personlighetsstörning som skulle döma en mindre lyckligt lottad till asocialitet och kriminalitet.

Därför återstår bara att tänka på medlemmarna i Kasten som vanligt folk, och försöka bortse från den polerade mediebild dom ger av sig själva. Det vill säga misstro allesammans tills dom i handling och världsbild visar att dom har kontakt med verkligheten, att dom fortfarande representerar nånting annat än sig själva, sin egen lotterivinst av utvaldhet.

Att vara expert är att blixtsnabbt känna igen dom som fuskar. Att vara medborgare går mer och mer ut på att konstatera vilka som bara företräder Kasten och sen överhuvudtaget inte ta dom på allvar längre.