Scenen är tom. Förutom på våra förväntningar.

–––

Därför måste förväntningarna kidnappas i föreställningens andra moment. Inte i själva anslaget, utan i det nya tomrum som uppstår efter anslaget.

–––

Därefter kan vad som helst hända.

–––

Perceptionen är fjärrstyrd, men tolkningsprocessen mer än vidöppen (alla möjligheter är inte ens överblickbara).

–––

Allt som förs in blir kvar. Men det som inte följs upp blir skräp.

–-–-

Man kan ange ett rum eller en plats. Men den platsen finns inte och kan inte efterliknas. Den är en fiktion inte en grund. Den är nånting man säger.

-––-–

Research efter sånt som visar i andra riktningar.

–––

Nån säger nånting och röjer, noga lyssnat, en hel värld. Men är det tillräckligt bra sagt, har det givits nog med utrymme för att lyssna?

–––

Det dialogiska som ett ställföreträdande öra. Som tystnaden.

–––

Det diaboliska.

–––

Vedersägaren.

–––

Tillräckligt mycket kan inte strykas. Tills bara riktningarna bortåt finns kvar.

–––

Han vet om att han är påhittad. Det är därför han kan minimera sitt uttryck. Som om det hela tiden skulle kunna uppstå en flyktväg.

–––

Rollgestalten är kriminell. Det märks särskilt tydligt i ensamföreställningar. Han är dömd. Han blir dömd hela tiden. Men allvaret lättas upp om det finns flera på scenen/i boken.

–––

Många dikter ger alldeles fel kontext. Sånt som inte bara är språk. Därmed förläggs utsattheten nån annanstans.

–––

Överlämnandet är mer dialogiskt än att förklara. Många rubriker man ser är vilseledande därför att dom pekar ut en riktning.

–––

Upprepningarna är textens ådernät.

—

Genom upprepningarna pumpas energierna ut i kapillärerna. I synnerhet dom svarta energierna.

—

Dödsdrifterna har inget med den personliga utplåningen att göra. För Freud är dom en konsekvens av livsexpansionens omöjlighet.

– —

Att skriva inte obegripligt men otänkbart. Att skapa utrymme åt den okända närvaron. Så att den växer jämte tiden.

–––

Läsaren upptäckte en alltmer irriterande avdrift. Eftersom han för tillfället inte var recensent kunde han förlika sig med den, härbärgera den, och till och med själv fylla i den på nya ställen.

-––

”Det här handlar om nånting annat. Men inte på nåt symboliskt sätt.”

–––

Hon bjöd in oss till att se henne ätas upp.

–––

Att omärkligt ta kommandot över berättandet. Plötsligt är det ett stort djur som har ordet.

–––

I meningsbyggnaden kan dom mest otroliga grejer smugglas in.

–––

Det är skådespelarens privilegium att betona verben så att dom nästan skäms efteråt.

–––

om den del av stockholms tunnelbanenät som kallas röda linjen omnämns så i en litterär text röda linjen så finns det två aspekter att ta fasta på sakinnehållet med alla sociologiska associationer olika för varje stockholmare eller stockholmsbesökare och så språkinnehållet att det står röda linjen vilket är ett väldigt laddat och farligt uttryck en gräns man överskrider och kanske aldrig återvänder röda linjen det ringer en varningsklocka och kanske i en dikt skräller den högre och högre men i prosan måste ett sånt språkinnehåll framhävas med dom medel som står prosan till buds att dom återkommer röda linjen röda linjen eller att man trixar med pauser och synkopering så att röda linjen kommer in på fel ställe och övertygar överrumplar kränker för att det ska göra intryck röda linjen eller en skicklig kontrast med blå hallen eller hallonbergen vid blåa linjen allt för att språkinnehållet i röda linjen ska aktualiseras jag gillar det ordet språkinnehållet för det innebär att det finns en röda linjen också för ett uttrycks övergång från potentialitet till aktualitet och väl där finns ingen väg tillbaka språket har brutit sig in i prosan så som den gör mycket enklare i poesin därför att vi läser röda linjen mycket bättre vi läser röda linjen mycket bättre när det är fråga om poesi och det här är också ytterst relevant för många val som översättaren måste träffa jag säger gå på språkinnehållet för läsarna av översättningen är inga stockholmare som känner till röda linjen och dess socioekonomiska spektrum röda linjen är en färg som kan skruvas upp men naturligtvis inte så det sticker dom i ögonen läsarna av röda linjen

–––

Bitar av språket får roller och instruktioner dom inte har offstage.

–––

I filosofiska och vetenskapliga texter: begreppen. Några av dom blir sen divor och åker omkring och gör soloshower.

–––

I gestaltad prosa är dom tomma orden och dom falska tonfallen särskilt älskade. Och inom dramatiken, förstås. Dom som inte bottnar i en person utan bara är språk. En kan i längden inte dölja sig bakom dom, vilket leder till urtråkiga komiska poänger, eller till fiktiva livstragedier

–––

Gammal gulnad reklam. Poesi utan avsändare.

–––

–––

Det gemensamma ordet.

–––

Inte det allmänna ordet, utan det som delas av en gemenskap, som skapas av en gemenskap, som förvaltas genom att användas.

–––

Också ett skiljetecken är ett ord i den här bemärkelsen.

–––

Hur låter ett semikolon?

–––