Jag avskyr tävlingar. Blir uttråkad både av att vinna och förlora, och av att tillhöra mellangruppen. Det roligaste är samvaron. Det blir ett tillfälle att umgås utan mål, intresselöst.

Men det enda som ger mig egentlig tillfredsställelse är själva klurandet. Att omvärdera strategierna och hitta nya vägar och genvägar. Att stanna upp inför ett sudokuresonemang och försöka analysera det för att sen både komma ihåg det och glömma bort det.

Man skulle kunna säga att jag i lyckliga stunder spelar med spelet och samtidigt umgås socialt. Och att på en högre abstrakt nivå själva klurandet har oförutsägbara effekter i hela tillvaron. Nya slags beredskap gör sig beredda.