Chi mi aveva chiamato lì?

Litteraturen har förmågan att drabba, blixtlikt som förälskelsen och ihärdigt som kärleken. Och det är helt oförutsägbart vilken text eller snutt det blir. Och går inte att riktigt förklara för nån annan förutom kanske via abstrakta ord som skönhet och djupsinne. Och det behöver inte handla om särskilt märkvärdiga grejer heller. Jag brukar tänka på en Pasolinirad i samband med fenomenet: ”Vem var det som kallade på mig där?”

Men själva drabbadheten går att dela. Jag tolkar nån annans upplevelse utifrån min upplevelse. Kan ofta bli rätt kul samtal, över alla möjliga gränser.

L. byggde gemenskaper och institutioner kring den här drabbadheten. Och han lät dom institutioner han förestod genomsyras av den. Personlig uppmuntran, samtalskvällar, seminarieserier, resor. Med outsinlig öppenhet och jämlikhet. När jag tänker på honom nu är det ordet ”Välkomna” som dyker upp. I pluralis förstås. Välkomna. Ett ord som bara kan besvaras med ett annat ord som hör till samma sfär: ”Tack”.

(Kort minnestal 180727)