Två gammeldags förhållningssätt till litteraturkritik. 1945 samlade Tiden valda delar av recensionerna av Ahlins Min död är min till ett litet häfte. 1950 gav Norstedts ut ett annat litet häfte med två essäer som puffar för Graham Greenes författarskap.

Jag gissar att den primära gruppen var bokhandelsmedhjälparna, att dom fick broschyrerna gratis för att kunna uppmärksamma dom här författarskapen. Ahlins därför att hans storhet var omtvistad redan från början. Greene därför att han behövde etableras. Erik Lindegren skriver en pompös introduktion; Thorsten Jonsson åker till London och gör en subtil intervju full av hemligheter.

Det känns som att den här formen av unika presentationer idag skulle kunna funka på Internet, och få långvarig uppmärksamhet. Att få dom att funka är mest en formgivningsfråga, och svårigheten att synka med sökmotorer och kanske bibliotekskataloger.

Och så förstås detta att vem ska betala för jobbet och för texterna.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är jag far efter. Kanske helt enkelt en kritisk intervention som stiftar sina egna ramar, inklusive att det är förlaget som står som avsändare, men vid sidan av den ordinarie reklamen. Därför att det som omtalas redan har massor av kulturellt kapital.

Många småförlag satsar idag både pengar och prestige på att ge ut långa serier av dom egna favoritförfattarnas böcker. Bakhåll är kanske det främsta exemplet. Det skulle gå att tänka sig nån form av uppbackning …

Och nu medan jag skrev kom jag på varför jag blev så nostalgisk. Det handlar om att med aktiva medel göra ett författarskap rättvisa, framhålla ett författarskaps särart utifrån litterära kvaliteter, göra författarskapet och inte författaren till grundelement i det litterära systemet, höja sig över den enskilda utgivningen.

Så om presentationer av författarskap, och av mottagandet av författarskap, görs till ett möjligt val i marknadsföringen får det också litterära konsekvenser. Man kunde tänka sig en genre. Och som alltid tänker jag att översättarna skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll, både som introduktörer och som kännare av främmande litteraturer.

Men vad ska genren kallas? (Följdskrifter är ett fint gammalt begrepp.) Kan den i all sin spretighet samlas under ett tak på webben och därmed inte vara utlämnad åt Googles nyckfullhet? Och återigen: vem vill betala?