En diskussion om hur långt ”arkiv” räcker som metafor fick mig att minnas min tid som vapenfri på Antikvarisk-Topografiska Arkivet (i Historiska Museet).

Där lärde jag mig att det viktigaste är gallring, därefter förteckning. Katalogen och samlingarna är liksom ett, men på olika platser. Och så bevarande, förstås. Syrafritt papper, evighetsklister som fästs med strykjärn (eller latex), tysta skåp.

Jag tänker på det där och tittar ut över min obeskrivliga samling av hyllor, plastlådor, flyttkartonger, bananlådor, tidskriftssamlare, gummisnoddsmappar och plastfickor. Tänk om man skulle burka alltsammans, och förteckna. Går det att få RAT-avdrag?

Samtidigt har världen förändrats så väldigt sen 1985. Den digitala lagringen, där en grej kan befinna sig på många ställen samtidigt, har massakrerat den fysiska lagringen. Vilket kommer att bedömas som barbari.

Gallringen, slängandet, som kritisk akt. Och ordnandet av det som blir kvar i nya former. Aby Warburg. Passageverket.