Roman Jakobson skildrar i en berömd uppsats, ”Om en generation som slösade bort sina poeter”, hur Majakovskijs självmord finns inskrivet i hela hans verk, men missades av samtiden, och har förblivit en gåta också för många i eftervärlden. Diktaren förlorade kampen mot vardagens tristess, som han hade satt sitt liv på spel i kampen mot.

Jag kom att tänka på Jakobsons retrospektiva klarsyn när jag igår såg den ganska unika föreställningen Passport, där poeten Zurab Rtveliashvili och konstnären Ekaterina Sisfontes gestaltar hans liv till ackompanjemang av musik, konstfilmer med tjugotalsstuk, uppläsningar och projicerade översättningar.

Och mot en bakgrund av död och undergång. Poesin räcker inte till, det är den deprimerande slutsumman.

Eller kanske inte bara… Kanske att själva protesten, och dess rikedom av former, och själva det faktum att orden fortfarande förbluffar, innebär en kontinuerlig triumf för oss som lever i eftervärlden. På samma sätt som Zurabs extranummer, där han hackar grönsaker till borsjtj som en förklaring till stöd för Ukraina, inte rubbar maktbalansen i världen en millimeter, men får någonting att hända i hur vi uppfattar världen.

”Livet – min syster” Och livet överlever, trots eller kanske med bistånd från diktarens död och de frön den sår i eftervärlden.

Passport spelas två kvällar till på Teater Giljotin, vid Sankt Eriksplan, då med andra extranummer.