Två rim, från två viktiga politiska Kartellen-låtar.

I ”Svarta duvor och vissna liljor” sjunger Timbuktu i sin vers den redan klassiska sammanfattningen:

Palme fick ett nackskott, SD fick en jackpot, folket blev till fimparna i Anders Borgs askkopp

Och i ”Vi är inte skit” rimmar Wiehe så här:

De fattiga och unga som inte tar för sig kastas på tippen som ett ruttnande smörberg

Det första som slår är påminnelsen om vilken semantisk kraft som finns i de orena rimmen. Dom gamla rimmen är sällan överraskande, men hiphopen kommer att förändra hela litteraturspråket på sikt. Det är förstås inte bara rimmen, utan det att versen ger möjlighet till att skapa paralleller som ingen tänkt på förr.

Det andra viktiga är själva innehållet. Beskrivningen av känslan att vara reducerad till avskräde och inte vara den som politiken och maktutövningen vänder sig till. Fimpar. Matvaror som slängs därför att de inte säljer, eller för att hålla priserna uppe. Identifikationen med det.

Vi har ett politiskt vakuum som blir allt större, men som saknar diskurs, utom hos vissa teoretiker och inom samtidskonsten. Viktigt att hålla koll på dom uttrycken. Dom mäter hur snabbt undertrycket stiger.