Redan Herbert Tingstens ordkonst – en av svenska språkets bästa stilister nånsin – och Per Wirténs bok Herbert Tingstens sista dagar är ett utmärkt grundmaterial. Men sen tillägger dramatiseringen, regin, scenografin och kostymeringen nya dimensioner i nånting så ovanligt som en utdragen påklädningsprocess, som sammanfaller med pjäsens längd. När HT tar på sig baskern och går iväg till tidningen för att skriva den ledare som ska ge honom sparken från DN därför att han trots påtryckningar inte rekommenderar en röst på Folkpartiet, då är det dags att applådera. Innan dess: hans liv återberättat, hans etik frilagd, hans tjocka kropp i lager på lager ovanpå Robert Fux ungdomliga kropp.

Fux börjar i tröja jeans och sneakers, med bara röst och kroppshållning som mask. Jag kom att tänka på en annan mäktig enmansföreställnng, Fred Gunnarsson som Elefantmannen, på sjuttitalet. Sen byggs han på, gammelmanssminkar sig vid skrivbordet, hakar fast en enorm skumgummimage och -rumpa. Scenografin, en grön ellips som inte får överträdas, i fonden remsor som kan vridas till en duk att projicera poetiskt kommenterande filmsnuttar på under dom långa viktiga pauserna när ingenting sägs.

Eftertanke. Det är ju det vi får oss till livs. En sällsynthet. En delikatess. Nånting som tillhör en annan tid.

Allra bäst är det kanske när Fux lämnar den koleriska piprösten och använder sin egen stämma för att säga nånting särskilt viktigt. För att inte tala om att vi omedvetet prickade in perfekt som såg föreställningen strax innan valet, för det är då den utspelas, 1958.

Regi och scenografi: Carolina Frände
Kostym: Jenny Kronberg
Text: Joakim Sten