Dom postpolitiska diskussionerna får lätt en teologisk touch. Den som säger att demokratin fungerar illa får höra att hen är emot demokratin som sån – och uttrycker sig ofta ungefär så också. Lite slarvigt. Men den där glidningen är relevant. Politiken gör anspråk på att representera folkviljan och får sin legitimitet därifrån. Och därför förväntas vi finna oss i vilka frågor som tas upp, vilka alternativ som bjuds – stå ut med den samsyn som blir resultatet av att kombattanterna främst bevakar varann, och att det mesta av bevakningen utgår från det.

Men att hävda att parlamentarismen är ”fett keff” just nu inrymmer en tro på att parlamentarismen skulle kunna fungera, har fungerat, borde fås att fungera – att den behövs. Och på att aktivism utanför den gängse politiken är en stark kraft som påverkar politiken även om det ofta inte ser så ut. Rosanvallons med fleras åtskillnad mellan politiken och ”det politiska” blir alltmer relevant, och det är viktigt att komma ihåg att dom två perspektiven inte är antagonister utan kan samverka. I ett läge, en valrörelse, där det köns som att parollerna bara är verktyg för att vinna makten, och sen göra nåt helt annat av den, eller göra ingenting alls, då ger ifrågasättandet av systemets funktionsduglighet röst åt allt det som inte kommer med på kartan, ett slags det politiska omedvetna. Till exempel, för att nämna en grej som upptar mig, upphandlingsreglernas förlamande inflytande över möjligheten att verkställa dom politiska mål många partier ändå bekänner sig till.

Teologiskt alltså i bemärkelsen att samhällsordningen sån den ser ut för tillfället skulle vara detsamma som ordning eller civilisation överhuvudtaget.