Språket har helt klart en ickeverbal sida, som är aktiv i ordkonsten. Jag läser simultant en bok om svenskans fonologi och översätter. Och inser då att ibland väljer jag sammansatta ord för att hålla kvar tonen. I det här exemplet ”tidevarv” istället för ”tid”. Ett enstavigt ord bär inte lika bra, eller måste åtminstone placeras in omsorgsfullt.

Sen försvinner dom sammansatta orden ofta igen i redigeringen, eller ersätts av omkastningar i meningsbyggnaden, eller nåt.

Överdriften är en del av den skapande processen, gesten som görs fullt ut under repetitionerna har vid premiären kanske förvandlats till ett stillastående, no action.