Det finns inget öde, i bemärkelsen principer eller viljor som styr historiens tillfälligheter. Alla stolta program kommer på skam eller förändras med tiden. Men spådomskonsten ger möjlighet att forma en realistisk hypotes om vilka krafter som står mot varann i ögonblicket, deras styrkeförhållanden och möjligheter. Det vore alltså fullt möjligt att t ex spå Ukrainas framtid i kort. Inte därför att den skulle finnas skriven i stjärnorna, utan därför att en spådom tillhandahåller en ytterst komplex bild, som pockar på kunskap för att bli begriplig. Ett långvarigt arbete, förmodligen överlägset teoretiska ingångshypoteser eller ideologier, med deras oredovisade bagage av dolda förhandsantaganden. Den bild korten skulle ge vore helt arbiträr, men den satte igång en förutsättningslös förståelseprocess som sög åt sig och ordnade tillgänglig information, som skickade ut en att söka efter nya kunskaper. På många sätt är spådom en Bayesiansk analys, eller blir det efterhand, mer ju mer en vet, ju envetnare. Litegrann som att skriva, faktiskt. När texten väl är färdig upptar ingångshypotesen, ”idén”, minimalt utrymme; det mesta är annat stoff, som den bara uppmuntrade fram.