Rapport från Fylkingen

Ögats och örats anpassning sammanfaller i det nätt och jämnt upplysta rummet. Dom olika ljuden sorteras ut. Gestalter visar sig vara högtalare av olika storlek och fabrikat, några av dom utplockade ur resonansen och elektriska värmeljus framför, som offerskålar. Musiken kommer överalltifrån, men örat pekar ändå ut distinkta platser. Därför är det givande att förflytta sig över det tomma golvet när väl dom andra besökarna går att urskilja, kanske stå och långsamt vrida sig runt ett par varv. Kling och klong, en lång lång mollsång, sen en monolog om vågor, däribland skrap, radioutsändningar, repliker, stråkar. Allting samstämt ungefär som wind chimes från Bali. En högtalarstapel har formen av ett kors och kastar ett kors på marken ingen får beträda, utanför cirkeln av värmeljus. Men värmeljus är fel ord. Dom är kalla och lyser inte. Jag tycker inte om dom. Allra längst onåbart bort den högsta vita stapeln, den börjar bli påträngande, hotfull, hela stämningen alltför sakral. Men ett varv till, och nu är allt skönjbart. Visan börjar om igen, klang och klong faller in, är det synkat eller slumpmässigt, finns det ett script eller tusen miljoner? Ingen broschyr ger några svar, inte heller titeln på konstverket, det heter bara ”Brian Eno: New Sound Installation”.