Sen i somras har jag gjort samma enkla bröd.

Ett kvarts paket jäst löses upp i 1 dl rumsvarmt vatten. Efter en stund tillsätts 5 dl vatten till och 9 dl vetemjöl och detta blandas i bakmaskin. Därefter 4 dl grovt rågmjöl och nån liten krydda. Bearbetas på låg hastighet i 10 minuter, 15 gram flingsalt tillsätts och alltsammans får gå på högre varv i 2 minuter. Läggs i oljad bunke och får jäsa med gladpack över i minst 4 timmar. Stjälps upp på oljat bakbord och delas i 1, 2 eller 3 delar som viks med två slag och formas till längder som får jäsa upp under duk i 40 minuter innan dom sätts in på het plåt i 250 grader, som sänks till 210 grader efter fem minuter. Gräddas i 25-40 minuter beroende på tjocklek och får svalna på galler under duk.

Nåväl – grejen är att det blir olika varje gång.

Färg, skorpa, konsistens, pipighet, smak. Aldrig dåligt, men alltid annorlunda.

Betyder det här att jag borde frångå tanken på recept och inrikta mig på att träda i dialog med degen på en annan nivå? Det måste vara yttre faktorer som spelar in. Mjölsorter, mjölets kondition, lufttryck, luftfuktighet, lufttemperatur…

Att börja med den mindre mängden och arbeta in mera mjöl på känsla. Och avsluta bearbetningen på bakbord, med fingrarna, för att verkligen höra vad degen vill?

Efter bokmässan vidtar hur som helst en period av italienskt bröd på fördeg.