Jag är glad på minst två sätt över att tilldelas Sorescu-priset.

Dels så är det en verklig bekräftelse att plötsligt tillhöra en krets av författare som jag beundrar och känner släktskap med författare som jag läser inte bara för att lära mig grejer om världen utan också för att hålla koll på hur dom gör när dom sätter ihop sina texter. Att bli kollega till dom. Och det under Rumänska kulturinstitutets tak – en institution som med imponerande ihärdighet lär stockholmarna både vad Rumänien har att erbjuda och vad kultur är för nånting.

Sen minskar det inte stoltheten att bli utvald av en så här mångkunnig jury; er samlade litterära yrkeskunskap kan bara beskrivas som encyklopedisk.

Men min glädje och stolthet har en personlig dimension också. Nämligen att ni kan inte ana vad det innebär för mig att bli utnämnd till överskridare.

Länge var “överskrida” ett av mina hemliga ord: ett privat begrepp för vad jag försökte ägna mig åt och för vad jag letade efter när jag letade och letade och letade i allt konstigare böcker på allt fler språk. Överskridandet var vad jag ofta sa till mig själv att jag letade efter.

Varifrån begreppet kom vet jag inte, förmodligen från dom där extralektionerna i filosofi som gymnasielektorn Mikhel Sihver bjöd oss som var riktigt intresserade på.

I min slutuppsats efter dom lektionerna skrev jag, och det har jag sen alltid gått omkring och skämts för: “Personligen tror jag att viljan är ungefär lika fri som en fotboll.”

Men nu på sistone tror jag att jag har börjat komma underfund om vad den där nittonåringen egentligen menade. Ordet “personligen” innebar en skarp, nästan dundrande protest mot att jag inte kände igen mig själv i dom beskrivningar som fanns att tillgå. Inte i nån av dom. Jag kände mig inte situerad i filosofin. Och sen: den här liknelsen med bollen handlade inte om bollen. Den handlade om en tanke att reglerna och praktikerna och institutionerna runtomkring bollen måste göras explicita och ifrågasättas. Vad jag verkligen ville ha sagt då, 1979, var, i ungefärlig översättning: “Moralen sitter inte i vad människan gör, utan i vad hon tar för givet.”

Och det är här överskridandet kommer in, som hemlig praktik för mig då, på den tiden, och fortsättningsvis. Skrivandet och samtalet ger möjlighet att föra in till synes ovidkommande saker som förändrar hela situationen: liknelser, jämförelser, paralleller, modeller, karameller. Sammanställningen i språket av grejer som därigenom får med varann att göra, till exempel ett rim eller den stillsamma konfrontationen mellan flera till sitt väsen helt olika sätt att förklara hur världen fungerar. Sånt är för mig litteraturens kärna. Inte fiktionen. Inte avbildningen: skildringen av personer och händelser. Att överskridandet har ägt rum kan konstateras så fort det ovidkommande blivit angeläget. I mitt och många andra Sorescupristagares fall som produkt av ett gediget språkarbete, för att inte säga språkförändringsarbete. I sin tur inte alls olikt litterär översättning. Översättning är också en överskridandepraktik – bara obegripligt mycket långsammare. Det hör till saken att verbet “skríða” på isländska framför allt betyder “krypa” eller “kräla”.

Tack. Multsumesc.