Xerxes (Händelopera på Artipelag, Gustavsberg)

Lars Rudolfssons sceniska minimalism möter barockmusikens förkärlek för upprepningar. Resultatet blir en oändligt spännande föreställning där ögonblicken tänjs ut och känslorna förvandlas inifrån; under ett recitativ (talsång med bara sparsmakat ackompanjemang) kan affekterna glida över i varann, resignation bli till hämndlystnad eller triumf bli till ödeläggelse. Och musikerna – ett sällsynt internationellt uppbåd – deltar dialogiskt, dom genomför inte bara partituret utan samspelar med scenen, till exempel i många ytterst effektfulla pauser.

Jag har alltid beundrat Lars Rudolfssons förmåga – oavsett om det handlar om talteater eller musical – att skala bort allt annat än det viktiga och sen aldrig låta det viktiga vara statiskt, utan djupna. På många sätt jobbar han mer som en filmregissör; ansiktena och dekorelementen är liksom i närbild hela tiden. På så sätt blir minsta skiftning djupt betydelsefull; till exempel lämnas ingen entré eller sorti åt slumpen, utan när en person går på eller av scenen uttrycks alltid nånting, ofta överraskande.

Ett avsnitt i en barockopera består av att samma melodi och samma ödesmättade ordbroderier upprepas oändligen. Rudolfsson och dom eminenta sångarna/skådespelarna tillfogar kroppsliga uttryck och miner som är hämtade överallt annanstans ifrån än den retoriska och hovmannamässiga sagovärld som berättelsen skildrar. Från den konflikten hämtas en dynamik som driver varje scen framåt-inåt, låter den bli mättad, färdigförvandlad.

Att sånginsatserna är så förstklassiga att en understundom bara kan koppla av och lyssna gör inte det hela sämre. Och den fyrapersoners armén i Star Trek-outfit – omväxlande kör, balett och figuranter – lika underbar som skräckinjagande.

På så vis skildras i detalj en värld där känslorna styr, men är förhandlingsbara så fort omständigheterna så kräver. Likt molnen kan dom skockas och skingras; endast makten är absolut, till slut förstår mänskorna dess fordringar, och lyder.