Att översätta är också att föra över energier, känslomässiga, från språk till språk. Det är inte bara ett daltande med ord. Därför blir jag extremt upplivad av Linnéa Erikssons och Anna Tebelius projekt utifrån Kathy Ackers bok Algeria.

Acker bearbetade sorgen efter sin mor genom att subjektivt återberätta Pontecorvos film om den koloniala kampen Slaget om Alger och blanda in allt som dök upp, bland annat ett referat av en porrfilm.

Vare sig mamman eller Pontecorvos film framträder särskilt tydligt, men virrvarret tecknar en deformerad bild som har sin alldeles egna tydlighet – och den vanställningen övertar Eriksson när hon under sträng tidsbegränsning och tuffa psykiska ramar gör den svenska versionen, på plats i Alger, med allt som händer henne där, och sen beskriver en helt annan porrfilm.

Och sen i sin tur, när Anna Tebelius ska översätta en bit av Erikssons text till engelska grips hon av samma virvel och gör en helt egen bok, med en massa tillägg.

Reglerna för litterär översättning är hårda. Det ska finnas en minutiös överensstämmelse. En tillförlitlig karta i skala 1:1. Men energierna. Dom kan helt försvinna, texten dör. Men vanligare är att översättaren i språket tillför liv, subtilt och nästan försynt.

Här har det satts igång en oändlig översättningsprocess, som mycket väl kan fortsätta. I Kathy Ackers anda och i en hel tradition av destruktion av patriarkatets tolkningsramar. Nina Lekanders inspirerade och livfulla översättningar av tre Acker-romaner gav oss verken. Eriksson/Tebelius ger oss impulsen. Och samtidigt en sjujädrans läsupplevelse.

Sen när jag fick lust att läsa originalet beställde jag fel och fick istället hem den arabiska översättningen, som jag inte kan läsa än. Det kändes helt rätt.

”I have translated from within Algeriet for something magical to happen that will make the world just slightly better. Of course this is naïve and silly. But then translating itself is also naïve and silly.”

Så skriver Tebelius i en medföljande kommentar.

Jag gnetar på med mina detaljöverensstämmelser, researchar benämningarna på olika dricksglas och kollar i lexikon och databaser så att ord inte ska vara anakronistiska. Men Erikssons/Tebelius egensinne påminner om en annan dimension, och om att alla som jobbar med språk har chansen att göra världen bättre. För jag är ju övertygad att rivandet av dom mytologier som styr oss också äger rum inne i själva grammatiken, att meningsbyggnaden ständigt är under construction.