Kulturpolitik handlar om att möjliggöra mötet med det oväntade, såväl i produktionsledet som hos mottagarna. (Men vari detta möte består kan ingen förutsäga.) Skaparna behöver tid och trygghet. Kritikerna behöver forum och rimliga arvoden. Arrangörerna behöver lokaler och pengar till rimliga arvoden. Publiken behöver utvidgas, och många behöver också bekräftelse på att dom varit med om nånting alldeles särskilt (eller ej).

Kulturpolitiken är således både en tolkningsram och ett budgetflöde. Det skapande arbetet och mötet med dess resultat kan förändra den enskildes relation till världen, privat och politiskt. Eller stanna vid en bekräftelse, vilket är helt okej, men ändå lite av ett misslyckande. För det är den oförutsedda förändringen som finansieras med offentliga medel.

Kulturen ska vara omstörtande. Vilket i och för sig ställer överkrav på den enskilda konstnären, på den enskilda kulturbesökaren. Det händer inte jämt. Ja det allra mesta är en förberedelse för att öva upp teknikerna, sinnena och förfina och uppdatera tolkningsstrategierna. Brandbilen måste alltid vara beredd till utryckning, som en poet formulerade saken.

Vi hade en sån kulturpolitik men den har urholkats. Eller det var åtminstone en strävan som många var överens om, och som handlade om bildning, om tanken att medborgaren måste förverkliga samhällets framsteg i sitt eget liv. Och det var där kulturen kom in. Som förvandlingsplats, som övergångsrum.

Att satsa pengar på kulturen var att uppmuntra medborgarna till förvandling.

*

Urholkningen som ägt rum är inte resultatet av ett beslut utan konsekvensen av långsamma processer.

Den mest iögonenfallande är kulturpenningsvärdesförsämringen. Skapandet kan inte effektiviseras, som i resten av samhället. Därför halkar arvodena efter den allmänna lönekostnadsutvecklingen. Med andra ord får en (med vissa undantag, där taxorna trots allt räknas upp) lika många kronor som för 25 år sen för samma arbete, fastän mycket mindre värda.

En parallell process är att institutionernas anslag inte räknas upp i takt med kostnadsökningarna, vilket leder till nedskärningar i personalstyrka och verksamhet, ibland t o m till nedläggning. Vissa sektorer kan få påökt, men den generella tendensen är en långsam kvävningsdöd.

En annan konsekvens av det offentligas njugga budgetarbete är att andra mål än innehåll (och förvandling) tar över: besökssiffror och biljettintäkter.

Om vi vänder blicken mot den kapitalistiska delen av Sverige, går det att iaktta andra slags urholkningstendenser, som hänger samman med drastiskt ökade vinstkrav, som i sin tur gör böckerna och föreställningarna (etc.) till färskvaror och bevakningen av dem till en nyhetsjakt. Det är min övertygelse att perspektivskiftet i kulturbevakningen från konst till underhållning är en återspegling av marknadsvillkoren. Eftertanken har sålts ut till förmån för kändisbevakning (författarna och artisterna är varor, inte skapare) och sportjournalistik (det är prestationen som bedöms, inte förvandlingspotentialen).

Vinstmaximeringen har också fått till följd att upphovsmännens del av kakan hela tiden naggas i kanten, så vida de inte tar hand om distributionen själva (vilket leder till utestängning från de folkrikaste kanalerna och att man oftast bara når en på förhand intresserad publik).

Lägg till detta den enorma uppsnabbningen av informationsflödet, på grund av ny teknologi, och som en följd av det den affärslogik som bara kan hålla ett begränsat antal produkter i fokus samtidigt, och som på så vis ofelbart leder till en utarmning av sortimentet – samtidigt som de som redan är införstådda med t ex en musikgenre har alla möjligheter i världen att hitta fram till det de letar efter, kanske t o m hitta fram till det som ger förvandling.

*

Jag föreslår mot bakgrund av detta en kulturpolitik som ger alla medborgare jämlik rätt till möjlig förvandling, som satsar erfordeliga pengar på det och som framför allt talar om att detta är målet. Förvandling, inte förströelse.

Pengar som förhindrar urholkningen, som skapar försörjningsmöjligheter, som tillhandahåller lokaler (stadsplaneringen är en annan direkt kulturfientlig process, eftersom det är de kommunala intäkterna som styr, inte verksamheternas innehåll) – men framför allt satsningar som söker sig nya vägar och nya publiker på ett sätt fullt av självförtroende.

Det som behöver återupprättas är kulturpolitiken som tolkningsram. Budskapet att här pågår förvandling, här möter du det oväntade.

Och ja, om ni undrar över tonfallet: jag tycker inte det är missvisande att tänka på kulturpolitiken som en religion, som en modernitetens kyrka.