Alain Badiou gav tidigare i år ut en liten essä i bokformat om historiens slut. Inte att historien är fulländad utan tvärtom att den period har upphört när mänskligheten hade den på sin sida.

Utgångspunkten är Lacans begrepp “det reala” som avser allt som inte låter sig tänkas och som just därför har en intensiv påverkan på tillvaron. Huvudexemplet är den dikt från femtitalet där Pasolini mediterar vid den store kommunisttänkaren Gramscis grav, den som slutar (i Arne Lundgrens översättning):

Men jag, medveten i hjärtat precis som en

som endast har liv i historien —

ska jag någonsin mer kunna verka med ren lidelse,

om jag vet att vår historia är till ända?

Badiou föreslår två förhållningssätt: dels att noga hålla koll på hur världen fungerar och ge alternativa beskrivningar; dels att satsa på lokal politisk aktion som återupprättar det undanskuffade och missgynnade. Eller rättare sagt förutspår han att såna “affirmativa” händelser kommer att uppstå spontant.

Ingen världsrevolution längre alltså. Och ett explicit erkännande från Badious sida av att tanken att “historien arbetar för oss” har haft fruktansvärda konsekvenser och hundratals miljoner dödsoffer, inte av blodtörst men i den dialektiska rationalitetens namn.

I tidiga Badiouböcker som Etiken fanns en egenartad framstegstro, byggd på “händelser” som förändrade historien och ökade världens komplexitet; ett slags evolutionslära både på samhällsnivå och individnivå. Om jag läser den här lilla boken rätt så har han backat till en position där vetenskapen och konsten inte kan befria människorna, men möjligen göra dom vaksammare.

Samtidigt som Gramscis strategiska tänkande (kring hur politikens grundval är vad som hålls för sant i ett givet samhälle) just nu är högaktuellt, mest på ytterst sorgliga vis. Extremhögern har läst in sig noga på hans skrifter, liksom vänsterpopulisterna. “Den sjätte generationens krigföring” med ursprung i Sovjet och Ryssland, som ser rapporteringen om krigshändelserna som primär, inte själva striderna.

Lokal aktivism känns inte tillräckligt. Om än nödvändigt. Badiou utlovar i bokens slutord “une passion joyeuse” som belöning för förståelsearbetet och kampen, men hur kul är det. Ungefär lika kul som ännu en ny Facebookgrupp. Och vem garanterar att den glädjefyllda passionen inte tar sig mordiska uttryck?

Jag skulle vilja komplettera hans analys med ett messianskt perspektiv. Informationsteknologin gör det möjligt att länka alla pågående frigörelseprocesser och allt politiskt förståelsearbete, pågående och tillbaka i historien, och genom spegling och igenkännande låta summan bli större än dom enskilda utbrotten.

Messias alltså inte som nånting som kommer vid historiens slut utan som en konstant kollektiv koll på alla frigörelseprocesser och deras inbördes kärna.