Balenciagamuseet i Getaria är jättestort och nästan folktomt. En blir ensam med haute couturen, med klädernas fall över kroppar som inte bär dom längre, vissa ståtar

med namn. I dom mörka korridorerna blir dom extremt klara och välputsade glasrutorna till en frustrationsupplevelse i sig. Endast i ett litet rum som handlar om olika slags spets är det tillåtet att  känna på grejerna. Ögat. Bra förklarat är det inte heller. Årtal och biografi, hans karriär från det här baskiska fiskeläget till statusen som mästare i Paris med kredd från dom allra största, det är ganska bra ordnat. Men vad det var han ständigt uppfann och vågade är reducerat till kodord. Den nya silhuetten. Babydoll. Tunika. Ändå fascinerande för en som inte fattar finliret. Det skulpteras fram en ny kropp i nära samspel med den gamla. Ett slags symbios. JE est une autre. En  framträdelseform som bygger på att vara subjekt och inte begärsobjekt. Rätt klädd för tillställningen men på ett sätt som är med och definierar vad tillställningen handlar om, vad ett cocktailparty är, vilka roller det utdelar, och hur dom kan omförhandlas. Jag skulle ha behövt en förklaring av hur det extra tyget sitter som skapar nya volymer och ny agens för att förstå ännu bättre vad det var som hände och vad det har för relation till nittonhundratalets samhällsutveckling och filosofi.