Årets långpromenad gick runt Bergshamraviken i Roslagen. Tolv kilometer blev femton på grund av felnavigeringar. En ny modern grusväg självsvåldigt uppbyggd på egen bank genom skogen hade tagit över småvägarna på Helgö och ledde mig åt fel håll, nästan ut på riksvägen igen. Senare gjorde jag ett klassiskt GPS-fel därför att kartan i mobilen just i det ögonblicket inte var vänd åt samma håll som jag stod. Gick därför länge på en väg som ledde fram till en vägbom vid en sjö, och måste vända tillbaka.

Många intressanta saker och miljöer och fina djur men få mänskor ute! Ett mopedgäng tutade när dom körde om mig nära Bergshamra. Jag hade glömt bort hur späda mopedtutorna låter: mer som leksaker. Innan avtaget mot Svensboda hälsade jag på en grupp kinesiska turister och därefter på två hundägare som hade stannat i ett långt samtal.

Enviksvägen är en tråkig matarled till ett gulligt sommarstugeområde där tvärgatorna har everttaubeska eller allmänt naturromantiska namn. En suv som skulle svänga ut stod kvar och betraktade mig länge tills jag hade passerat, som för att säga ”vi ser dig nog”. Därefter övergår Enviksvägen i den betydligt roligare Skinnsäcksvägen: gammeldags smal asfalt som vindlar upp och ner, åt höger och vänster, ibland med utsikt över viken, förbi massor av välbetade fårhagar, ända fram till en stor gård som också heter Wik, och det var där jag valde fel väg.

Strax innan hade utfärdens enda längre samtal ägt rum. Innanför en hög gärsgård sprang tre bruna hundar skällande parallellt med mig, och en av dom, Hedda, hoppade över typ 1.20 för att undersöka vem jag kunde vara, trots husses och mattes förmaningar. ”Du ska inte vara rädd för mig”, sa jag till Hedda. ”Hon är inte rädd för nånting”, informerade husse. Jag kände att jag ville förklara eller be om ursäkt för att jag kom förbi sådär till fots och talade om att detta var min fotvandring runt Bergshamraviken. ”Ja, nån ska ju göra det också”, var Heddas husses kommentar.

Väl inne på rätt väg, Lännaviksvägen, var det välkända trakter från tidigare promenader. Men vad- och lårmusklerna hade börjat protestera av utmattning och nästan kramp. Bland föresatserna jag haft ingick nämligen att hålla ett högt tempo hela tiden. Var tvungen att sätta mig och vila utanför den nedlagda affärn vid bron, trots att det inte var ens en halv kilometer kvar. Den allra sista biten var gångarten oerhört struttande, och det kändes skönt att jag inte mötte en enda människa. Väl hemma på gården kunde jag plocka upp en varm bira från ICA Bergshamra ur ryggan. Den var rejält omskakad.