Om man tänker sig vinspråket inte som beskrivande men som ett hjälpmedel i en social praktik: att umgås med vin. Då blir alltsammans genast mycket mindre löjligt. Vi gör tillnärmelser tillsammans, hjälpta av mer objektiva fakta som syror, sockerhalt och druvsort.

Men tävlingsmomentet är fortfarande störande, och för många förlamande. Smaklökarna slår knut på sig. Doftreceptorerna strejkar. ”Sa jag nåt dumt nu?”

Språket hjälper oss att se, till exempel färger. Det är det samspelet som är teorin. Inte pretentiösa axiom om världens beskaffenhet. Och att lyssna, och att förnimma smak och doft. Känseln är nog däremot mer privat.

Ett kluster av smaker och dofter kommer emot mig med första klunken. Jag bemöter den med metaforer, minnen, begrepp. Det går inte att vara tillräckligt primitiv.

Men när allt det där ska in i samtalet gäller det tvärtom att vara sparsmakad. Det finns inte obegränsat med tid och uppmärksamhet. Man skulle vilja citera, som om det vore en text. Istället gäller det att lyfta fram nånting. Med referenser som passar sällskapet.

Hypotetiskt skulle man kunna tänka sig ett yttrande under en vinprovning med filosofer: ”Detta var som att gå från Tractatus till Filosofiska undersökningar.”

Ett annat imaginärt sällskap kanske en gång finge höra: ”Det där var en Madonna med rejält underbett!”

Men hela tiden finns risken att gå för långt och bli rejält utskrattad. Fast godmodigt. Dom har i alla fall tagit till sig synpunkten, och den finns kvar i fortsättningen.

Vad jag kanske ville ha sagt är att kunskapen är, likt drömmen, imaginär, men att den också har en kollektiv aspekt: att delta i ett oändligt lärande. Som också är en dröm.

Viveka Adelswärd skrev på 80-talet en utmärkt uppsats om det icke-deskriptiva vinspråket, men tyvärr finns den inte utlagd på Internet. Tankarna i det här inlägget är för övrigt inspirerade av Althussers version av den franska vetenskapsteoretiska traditionen i brevet till Kommunistpartiet, ”Freud och Lacan”. Och av en diskussion om citrus.