Som poesiöversättningsworkshopsledare lär man sig också alltid nånting själv. I det här fallet, i Jokkmokk, att hålla koll på bilden. Hur ser det ut? Det här är inte bara ord! Det finns ett landskap, dess förflyttningar och sysslor. En samisk förläggare berättade att hon ibland väljer översättare efter deras hemtrakt. Åt bägge hållen.

Och det där seendet påverkar utformningen av språket, att återge mesta möjliga perception: riktningar ljus och mörker. Senghor i Senegal är inne på liknande tankar: att rytm och bild förstärker varann, möjliggör varann. Rytmväxlingar som sammanfaller med perspektivförskjutningar eller rena filmklipp. Sen kommer orden. Ofta överraskande. Igår i den lulesamiska gruppen:

Den svenska dikt vi utgick från pratar lagom abstrakt om ”skålar”, med superi som undertext. Men i översättningen dök det exakta ordet för ”supskål” upp, ett nästan rituellt föremål, reserverat för nära relationer. Gávttja. Det fanns där hela tiden (latent) men dök upp sent i själva diktöversättningsarbetet. Och riktade om allt ljus.

Det blev en ny dikt, fast samma.