Konferensen på Södertörn med och om Julia Kristeva sammanföll på ett intressant sätt med Nobelpriset till Dylan. Dom är jämngamla och fortfarande på never ending tour – i hennes fall sånt som att jobba gratis med vilsna tonåringar på ett sjukhus i Paris och sätta deras lidande i samband med hela världens problem. Dom har betytt mycket för mig på varsitt håll, utan att jag nånsin gjorde kopplingen.

För Kristeva är texten inte ett objekt utan en ”produktivitet”: dikten (eller andra konstnärliga praktiker) tillverkar betydelse och lyfter in i dom gängse betydelserna det som hittills varit förskjutet och otillgängligt. Hon är också den som har beskrivit språkets klangliga sida som nånting mer än bara dekoration. Tillika är hon en revoltens tänkare, som ger goda råd om hur världen ska bli bättre: inte att bara störta det gamla utan även (först) skapa nya uttrycksformer och kommunikationer, som låter oss förvandlas.

Klotter från föreläsningen i torsdags ”Att tänka det radikalt onda” Som också finns att läsa i Divan 1–2 2016.

Allt detta är relevant i jämförelsen. Men jag tänkte ett steg till. Nobel verkade i sin tid, och med sina förföreställningar, till exempel om vad litteratur är för nånting. Jag uppfattar förvaltandet av priset som en ständig omtolkning av just det där ordet, en tolkning som kommer att skifta igen genom tiderna. Det är som bekant inte ett pris för litterär kvalitet; det handlar om att ha gjort mänskligheten en tjänst. Och dom två motsatserna hänger förstås ihop, även om en del pristagarval haft ideologiska undertexter.

Diktkonst utvecklar ”mänsklighetens mänsklighet” (det är en formulering från Lévinas) och det är vad Kristeva letar efter också, till exempel i talet hon höll när hon fick ett annat fint pris, Holberg-priset. Vad den sen har för plattform utöver språket känns irrelevant. Språket, och skulle jag vilja säga, i ”idealisk” och kristevansk bemärkelse”: uppfordran till att förvandlas.