Samtal

Vinprovning. Orden här betyder ungefärliga saker, men har kemiska korrelat (sötma, fruktighet, tanniner, fyllighet) och motsvarande fysiologiska reaktioner (smak, doft, känsel, strävhet).

Själv jobbar jag med ordprovning och söker på liknande vis balans mellan kontraster.

Här i källarn är det svårt att använda orden, men det går att komma överens om dom. Gruppen arbetar tillsammans.

På en underbar utställning om synestesi jag såg undersöktes samspelet mellan färger, ting och ord. Färgerna som ord i en lång essä på väggen. Färger som experimentellt givits ordassociationer, och på långa bord hade konstnären gjort likadant med föremål. Främmandegjort dom med ord så att en såg dom.

synestesipinnar

Varje färgnyans har utlöst ett ord eller en fras. Susanne Vollmers utställning ”Var det den röda huvudvärken? Eller den gröna?” på Galleri SPG på Gävlegatan i januari-februari fortsatte en pågående undersökning av samspel mellan sinnesintryck. Där fanns vackra skivor av hjärnan, ritade nystan av nervhärvor, samspel mellan klanger och färger i en loop – och så denna vägg …

synestesibild

Utsnitt av ett stort bord mitt i galleriet. På skyltarna står det respektive: The taste of Kelly; Engelskt hårt G (Vladimir Nabokov); Pepparmyntsolja och De första tonerna i Mozarts D-durkonsert för flöjt. Privata erfarenheter, sinnesintryck, kulturella referenser och synestesiforskning (Nabokov har skrivit mycket om detta) spelar alltså in i experimentet och fungerar symfoniskt tillsammans,

Ord kan skapa likhet och skillnad. Sortera och befria från sortering.

Deras ålder härstamning och komplexitet mer eller mindre framträdande beroende på uppmärksamheten.

Själva ordet ”provning” rymmer en hel berättelse om ett undantag från vanligheten. Ett delande istället för ett glufsande.

Ordets två riktningar: synintryck ger upphov till ett ord, och det finns olika slags associationsbanor; ord bidrar med en berättelse som påverkar och kanske fördjupar perceptionen. Källarmiljön hjälper också till, liksom gallerisituationen. I samtalet kan orden överbringa erfarenheter som en annars är ensam med. Som knappast går att läsa sig till.

Färgåtergivning

Tänk om det är printen som är konstverket, inte den lagrade bilden i datorn? (Ja utskriften, eller det som visas på en skärm på en utställning.)

(Jämför den tryckta dikten och den upplästa dikten, partituret och det musikaliska framförandet.)

Originalet bara en resurs, full potentialitet.

Det blir ett annat sätt att beskriva trafiken då.

Och kanske också en annorlunda metafor för tänkandet, för vägen från inventio till actio.

Skärmen jag jobbar med bilden på är hela tiden genomlyst inifrån. Men om jag jobbar på den för att den sen ska möta världens ljus, under bestämda eller obestämda förhållanden?

Och omvänt ifall jag uppfattar den digitala (eller omsorgsfullt tryckta) reproduktionen som ett av många möjliga tillfälliga ljusfall, ofta utifrån tämligen konventionella principer? Då beundrar jag inte längre, utan gissar vad som kan ha förevarit.

Skrivandets utveckling i tiden. Läsandets tvärsäkra blick som successivt raseras. Tills i bästa fall bara språket finns kvar.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula

12

Den nyupptäckta matematiska planschen av Nicola Tesla verkar vara ett fejk. (Nyhet från 11 december) Men ett mycket bra fejk. En beskrivning från 12/12 1912 av vilka underbara mönster som faller ut när man delar upp talserien i tolv sektorer längs en växande spiral.

teslafejk

Planschen ska enligt nyheterna ha påträffats i en resväska, oklart var. Men det mesta pekar på att idén är uppfunnen av ett samtida snille, Joey Grether, som har utvecklat ett pedagogiskt redskap med kylskåpsmagneter: ”The Flower of Learning”. Läs mer här!

Vanlig matte, byggd på positionssystemet, är ju bra att ha. Men det är dom alternativa matematiska beskrivningarna som får oss att börja tänka. Och leka.

En eloge också till fejkets formgivare. Det är verkligen ett formspråk som utstrålar upptäckarglädje i början av förra seklet.

(Teslas självbiografi kom på svenska för en tio år sen och är fascinerande läsning.)

 

 

Fria att leka

Bortsett från en lite väl stor upptagenhet av K G Hammars egen roll som offentlig person, är förre ärkebiskopens populärteologiska bok Släpp fången loss! (Verbum) högintressant läsning, därför att den rymmer ett sökande som både är bergfast tryggt och öppet i sina resonemang.

Dom korta kapitlen fungerar litegrann som satser i ett musikstycke; på så vis att vissa teman återkommer, dubbleras och speglas.

Det primära, centralt i svensk teologi efter Hedenius, är uppgörelsen med tron som försanthållande, som påståendesatser om Guds existens och egenskaper. Med trygg nyfikenhet prövar Hammar allt vildare aspekter av hypotesen att allt vi säger om Gud bara är metaforer för en storhet som övergår våra förståndsgåvor och horisonter.

Han skriver in sig själv i en tradition med rötter åtminstone till 500-talsteologen Dionysios. Men själva frågeställningen är egentligen av yngre datum och hör till den tyska filosofin efter Kant, där denna ontologiska dubbelhet omhuldades, till exempel i åtskillnaden mellan allegori (som handlar om jämförelsen mellan kända innehåll) och symbol (som handlar om tillnärmelsen till nånting vi inte kan omfatta kognitivt eller begreppsmässigt).

Skillnaden mellan den moderna tiden och äldre tiders negativa teologi ligger, tror jag, i att Gud har gått från att först och främst uppfattas som skapare till att ses som objekt för människans tänkande. Guds död innebär en degradering från status som alltings upphov till en (låt vara upphöjd och mäktig) plats bland alla andra ting i världen, medan det mänskliga subjektets räckvidd utvidgades till potentiell oändlighet. Men både hos romantikerna och hos Hammar uppvägs tvivlet av en tydlig hemlig visshet.

Bortom alla förslag i Släpp fången loss! på metaforer för Gud: subjekt, vilja, verb, Omega, möjlighet, fråga, främling – en katalog som ger rika och stimulerande tankeställare och goda lästips – finns där ändå övertygelsen om Gud som grund för allt, eller helt enkelt som lika med allt.

Men den här oscilleringen mellan visshet och metaforlek korsas med bokens andra viktiga tema: den mer genuint kristna förkunnelsen att kunskapen om det gudomliga för människor vinns och utvecklas i mötet med andra människor och med Jesus Kristus som identifikationspunkt också i dom allra svåraste lägen, ”nere i skiten”, som Hammar formulerar det på ett ställe.

Också detta relationsperspektiv, som ju utlämnar oss människor till tillfälligheterna, har en underliggande grundton av trygghet, och jag tror att kärlek är det bästa namnet på den grundtryggheten. Den enda punkt där jag tycker att Hammar slackar litegrann begreppsligt är hans förkärlek för att tala om ”berättelser” i den här moderna bemärkelsen, som ju är lite väl ingenjörsmässig och drar åt att göra livet till en levd konstruktion. Vad är det för fel på det gamla ordet ”myt”, som dessutom går väl i tandem med ”logos”?

Allra bäst är näst sista kapitlet, som gör en omtolkning av hierarkin i treenigheten och sätter Anden som det ursprungligaste, vilket känns tokigt om en tänker kronologiskt, men övertygande ur ett mänskligt perspektiv – som ju faktiskt är det enda vi har att tillgå:

Om vi inte känner oss låsta av tanken att Gud bestämt den teologiska utvecklingen[,] utan att denna återspeglar de första jesusefterföljarnas brottning med erfarenheten att inom en radikalt monoteistisk tradition ha mött Gud i människan Jesus från Nasaret är vi fria att låta tankarna leka.

Slump och tolkning

Elitloppet 1997 var vikt åt Zoogin och jag befann mig på plats på Solvalla. Men i kvalet stod han inte att känna igen, och kom aldrig ens till final. Efteråt visade det sig att han tappat en sko bakom startbilen.

Dagarna efter satte jag upp en närbild av den tappade skon på dörren till tjänsterummet på universitetet. Det var ett sätt att signalera besvikelse. En travhäst med sån personlighet och styrka är sällsynt; det var lätt att relatera till honom.

Men snart blev det där urklippet en bild för att jag själv hade misslyckats som forskare och var på väg att missa kvalificeringen. Jag var inte fullt medveten om det då, men ser det nu: formen för undersökningen rymde inte mina egentliga insikter om hur språket funkar.

På så vis växlade en stark identifikation med en hjälte som misslyckas över i en privat berättelse som blev delaktig i att forma mitt liv och mina beslut. Det enda som inte går att avgöra är orsakssambanden. Om jag inte hade hittat bilden på den tappade skon och satt upp den på den självhäftande bruna anslagstavla som alla hade som ansikte utåt mot korridoren – skulle jag då ha kunnat jobba vidare på ett annat sätt, kanske trasha hela undersökningen och istället bygga upp en ny, där semiotiken sutte i främsta rummet? Kanske.

Det måste urskiljas två sorters slump. Att Köttbullen tappade skon var bara otur. Att bilden av skon parkerades i utkanten av mitt medvetande var en del av en större process, som även ledde till att jag helt tappade mitt intresse för trav.

”Konflikten är det enda sättet att överleva”

Freke Räihä blandar konceptuell poesi med arbetarhistoria i sin nya diktsamling Baggböleri (Smockadoll förlag), och resultatet blir anmärkningsvärt hållbart.

Konceptuell poesi kan definieras som en poesi som utgår från existerande språk, gärna dokument, och arrangerar dessa på sätt som anknyter både till bildkonst och musik, och med en filosofisk underbyggnad som går ut på att språket formar verkligheten.

Räihä har visat sitt poetiska handlag i flera lika excentriska som läsvärda böcker, men i mötet med berättelsen om en lockout för skogsarbetarna i Lossmen 1924–1931 (den längsta i svensk fackföreningshistoria) gör han sitt mästarprov.

Boken bärs nämligen upp inte bara av sitt innehåll utan av genomgående formmässiga lösningar, som har fått ett excellent utförande. I synnerhet har Räihä förmågan att välja ut eller själv svarva till repliker med tyngd och övertygelse. Boken skulle enkelt kunna framföras sceniskt.

Tre former växlar om och kompletterar varann: ett återberättande av konflikten på fri vers, inklusive gott om citat; korta, absurda dialoger mellan en frågvis människa och en representant för makten; och en ordlista med valda ord ur den lokala dialekten.

Men det finns en annan skicklighet också, som ger boken dess verkliga skärpa. Det är att Räihä vet väldigt mycket men nöjer sig med att stanna vid antydningar, för att på så vis komma närmare mentaliteten i just den epok han skildrar. Ett inifrånberättande. Som i sin tur gör handlingen lättare att överföra på andra politiska situationer, inklusive dagens.

Till exempel förklaras inte bakgrunden: att storbolagen köpte skog till underpris så att forna nybyggare bara kunde få eländig utkomst som arbetare i den skog dom en gång själva ägt. Det vill säga Räihä stavar inte ut detta, men gestaltar det i stämningarna.

Syndikalismen är också djupt närvarande, men inte som programideologi utan som självklar hållning, med fokus på att arbetarna själva tillsammans råder över på vilka villkor dom ska sälja sin arbetskraft.

I kraftfältet mellan knapphändigt berättande – som förmedlar så många stämningar av solidaritet och frustration – och politisk abstraktion tar Räihä tillfället i akt att vara nunära och till exempel anknyta till dataövervakningen på nätet eller uppmana till att storma Rosenbad.

Avslutningsorden, en travesti på ”Internationalen” blottar den underliggande övertygelsen om att det finns ett messianskt element i all kamp för frihet och rättvisa, och att det binder mänskligheten samman i konfrontationen mot maktens ordningar:

”Från ljuset strida vi mot mörkret.”

Mörkret, som för övrigt känns väldigt närvarande, tack vare ordlistorna som förmedlar hur jävla motig tillvaron är; och även tack vare Håkan Eklunds illustrationer: svartvita skogsscenerier med enstaka grå valörer utstrålar stränga minusgrader i luften och i existensen.

Verket fortsätter verka

Konstnären Curt Askers dödsannons i SvD den 5 december innehåller ingen symbol, men väl ett stort tomrum ovanför namnet. Eftersom det är han blir detta både vackert och meningsfullt. En kommentar om obalansen mellan frånvaro och närvaro. Jag träffade honom aldrig men hyrde hans ateljé i andra hand en gång. Det satte spår att sova i ett rum fullt av hängande omöjliga skulpturer.

Kollegan Inge Knutsson (1948–2015) till minne

När jag blev isländsk översättare var Inge Knutsson den otvetydigt främste, men när jag första gången fick träffa honom så fanns det ingen högdragenhet utan bara ett ”välkommen in i det här jobbet, som inte är så bra betalt och mycket slit, men det är ju det här vi är bra på”. Dessutom så var Inge charmerande allergisk mot allting som var fint och högtidligt och kunde göra miner på mottagningar som sa ungefär ”vi överlever nog det här också, och sen kan vi sitta och snacka bort ett par timmar”.

Nu när han är borta efter att ha varit sjuk länge, men ändå jobbat in i det sista, så saknar jag honom. Jämsides med vanvördigheten fanns hos Inge en grundmurad respekt för litteraturen och för den välstämda, enhetliga stilkonsten. Vi möttes i det allvaret, även om vi hade olika estetik därför att vi representerade två olika generationer. Och jag ångrar att jag aldrig kom åt att hälsa på honom i Knisslinge. Det känns som att vi hade mycket kvar att prata om, i synnerhet om i vilken grad översättaren får göra avtryck i texten.

Många av dom främsta isländska författarna har han givit en svensk version som kommer att hålla för många omtryck. Jag vill särskilt framhålla hans förmåga att sida upp och sida ner hålla lågan vid liv i Gudbergur Bergssons intensiva prosa. Hans Laxness lämnar heller ingenting övrigt att önska vad beträffar klurighet. Och Inges lyriköversättningar visade att han själv var diktare, om än det egna skrivandet fått stå tillbaka för översättandet.

Jag vill tacka dig så mycket för sällskapet, och för det här samförståndet kring litteraturens inre stillhet. Som du skriver i din gendiktning av Snorri Hjartarsons ”Svanar”, med målerisk vokalmusik:

Dunkelt lugnvatten
krusas av
djuptsimmande svanar

tysta

kanhända sjunger
de inte mera

aldrig mer
för mig.

Tomrumstypologi

Luckor mitt i raden som skiljetecken i samtida poesi. Eller även prosa.

Dom kan vara av olika längd, men det är oväsentligt.

Frågan är vad tomrummen har för akustisk och vokal motsvarighet.

Det där varierar ju, till exempel vid jämförelse mellan text och uppläsning.

Men jag lutar åt att deras kärna är en ny satsintonation (större tonstyrka, tidig högton som snabbt sjunker) innan den föregående satsen/frasen riktigt har fått klinga ut, eller nå ända ner till sluttonen.

Medan radbrott gör att föregående sats hinner klinga ut ordentligt, till och med med en liten tystnad.

Men tomrummen kan också realiseras i form av tystnader som märks därför att tonhöjden är tämligen jämn. Ett slags uppräkningsmodus. Katarina Frostenson gör ofta på det viset.
Besläktat är  dom syntaktiska (eller fonetiska) kollisionerna som framtvingar en kort tystnad (ofta hos Jäderlund). Krocken är också ett slags skiljetecken, och den fonetiska krocken särskilt i metriskt bunden vers.

Typologin blir alltså, enligt mitt förslag:
Radbrott som sammanfaller med syntaktisk gräns/frasgräns: Första raden klingar ut, eventuell tystnad, nästa rad börjar en ny satsintonation.
Radbrott med överklivning: Satsintonationen fortsätter, men radbrytningen kan markeras med paus, tillskottsenergi eller tonhöjdsförändring. Alternativt att radbrottet inte hörs alls.
Luckor/tomrum i raden: Anger antingen ny satsintonation, men inte med samma kraft och duration som vid radbrott, och ofta med ingen paus, ELLER markerade pauser i jämn tonhöjd. Det är nånting med att tiden blir som gripbarast ifall tonkurvan är rak. Samtidigt som uppräkningsstämningen ger en poetisk effekt genom att dom ingående elementen likställs. Hiatus i en friversrad nästan kräver en paus. Och jämn tonhöjd. Annars försvinner själva effekten av krocken. Det blir precis som att sätta in ett radbrott.

Dikt med doft och dubbelheter

Jag har känt Charlotte Brady sen hon hette nånting på -son, jag tror det var Håkansson. Sen gav hon ut bra och ovanliga diktsamlingar som Charlotte Rindvi, och en roman, som jag inte läst. Nu har hon bytt språk, eftersom hon numera är bosatt over there. Och hon har också bytt genre. Den första diktsamlingen på engelska, As Silence is your Witness, som lovar att följas av fler, passar i bokhandeln lika bra på den andliga hyllan som på poesihyllan.

bradybok

Men det är en mystik av ovanligt slag, vunnen genom liksom oväntade personliga erfarenheter, och med en tät språklig och klanglig gestaltning. Formen är prosadikter, ofta byggda på upprepning med variationer, och raderna blandar gudstilltal med självutlämnande sammanfattningar och paradoxala liknelser. Det finns också en genomgående återkommande berättelse om vägen från vilsenhet till verklighet, som kan tilltala många sökande själar.

För det teologiskt märkliga är att överlämnandet till ödet, eller Gud, inte alls leder till underkastelse, utan till öppenhet och lekfullhet. Samtidigt som det är en oerhört smärtsam frälsning, utsatthet ofta likställd med ett slags död, till exempel i dom rader som inleder boken:

I joyously resign from life, descending
to my own funeral in a scent of flowers.

Glädjen innebär alltså ett nedstigande som på en och samma gång är ett avsked till livet och ett bejakande av alla livets slumpartade möjligheter. Att blomsterdoften kommer in, nästan stagnelianskt, understryks av att den lyxupplaga jag köpte hade en bilaga i form av en specialdesignad parfym i minirollerflaska. En outgrundlig doft, ämabel men samtidigt dyster, och absolut ett bidrag till förståelsen av dikternas mix av avsked och välkomnande, av Gudskontakt och absolut frihet:

I don’t know where I’m going.
It doesn’t matter.
Everywhere I put my foot
fate welcomes me with love.

På sätt och vis ligger den här hållningen nära identifikationen med fördömelsen i Baudelaires Les Fleurs du mal. Man skulle kunna karakterisera Bradys projekt som kärnfrisk dekadens, och det ska bli mycket intressant att följa hennes ombygge av givna kategorier och hierarkier i dom kommande diktsamlingarna.

Läskunnighet

Borde inte förmågan att läsa innantill göras mer uppövad ju mer vi är hänvisade till allt snabbare medier? Tolkning som förmågan att stanna upp och ta in vad som faktiskt sägs. Den hermeneutiska insikten är ju att vad som än sägs är begränsat av historiska och språkliga omständigheter. Ordvalet och inte minst kategoriseringarna: vilka ord som automatiskt tänks utesluta varandra. Och varför då egentligen.

Att läsa innantill, att läsa kritiskt, att läsa två eller hundra gånger för att komma underfund om vad det är som den här texten inringar, och begrunda vad som lämnas utanför, och framför allt kunna uppskatta och diagnosticera dom språkliga motsägelserna och överträdelserna. Det poetiska om man så vill.

Den symboliska ordningen (för att prata med Lacan) upprättar gränser som texten dels fogar sig i, dels dekonstruerar. För historiska texter är det här tydligt, även om vi ofta sitter med facit i hand och har anammat som självklart det som en gång var revolutionärt. Men jag tänker framför allt på uppövandet av innantilläsningsförmågan i relation till nyskrivna eller på annat sätt aktuella texter (eller för den delen bilder, melodier, affischer).
Läs mer

Storhet

Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur bra det första trumslaget sex sekunder in i Beach Boys ”Wouldn’t it Be Nice” är. Hal Blaine gör allt rätt, som så ofta under sina 35.000 studioinspelningar. Världen förändras en rejäl bit på en sekund. Men jag kan inte från ljudspåret analysera vad som egentligen händer (eftersom jag inte kan hantverket och aldrig kommer att lära mig det). Storheten är uppenbar, igenkännbar som sån. Ljudbilden är mätbar, kan översättas till grafer. Men endast den praktiska erfarenheten kan närma sig den slutgiltiga förståelsen.

Fast det har nog hänt att jag satt in ett adverb med jämförbar tillfredsställelse. Dock utan anspråk på storhet. Ja just det: identifikationen med studiomusikern är ett viktigt spår i det estetiska funderandet. Kanske en förebild för kritikern och översättaren att ta fasta på. Ja för författaren, konstnären i allmänhet. Som livsideal? 

Efterår

Nu är läge att påminna om att ”höst” betyder ”skörd” och att också ordet ”år” går tillbaka på ”skörd”. Dom gamla blotade til árs ok friðar – för riklig skörd och fred.

Vad har du samlat, hur ska det användas?

Samtidigt innebär hösten uppstart på nya verksamheter och planeringsmoduler. Som inte riktigt känns som sådd utan mer som dikesgrävning.

Kanske en skrivandets Bondepraktika skulle kunna bli en storsäljare?

Tid att så, tid att skörda, tid att åka in till marknaden. Tid att bära stenar, tid att bära tillbaka stenar. (Jfr. Predikaren)

Att titta på rätt ställe

Genitiv är en hopkoppling av två substantiv till en större enhet. Hopkopplingen kan utföras med prepositioner (engelskans ”of”), eller genom att substantiven ställs bredvid varann så att det står klart att dom bildar en enhet, ofta med en enda huvudbetoning, inklusive sammansättningar: “lastbil”.

Hopkopplingen kan även göras med hjälp av kasusböjning: specifika genitivändelser på substantiven och deras bestämningar, som till exempel i äldre indoeuropeiska språk; varvid genitivkasuset då även har andra användningar, till exempel att vissa verb tar genitivobjekt, som “sakna” i isländskan, det betyder ungefär samma sak som på svenska men konstrueras med genitiv: ég sakna hans.

Det är också från kasuset som genitiven har fått sitt namn, vilket fördunklar att grundfunktionen är alla slags hopkoppling, som därefter får olika betydelser och bruk alltefter tradition och situation.

Svenskans genitiv, jämte pronomina vår enda återstående kasusböjning, är en nödlösning, precis som i engelskan. Att använda sibilanten /s/ som fogeelement för att signalera att hopkoppling äger rum mellan eller inuti ord (och det finns också gott om andra fogemetoder, ofta av äldre datum, med vokalförändringar (”gata”-”gatukorsning”) eller inskottsvokaler (/e/ i ordet “fogeelement”)). Att jag kallar det en nödlösning är av estetiska skäl: det blir aldrig vackert utan på sin höjd funktionellt, och det där /s/ är så påträngande att dess användning måste minimeras i poesi eller god prosa.

Vad genitiven betyder är alltså situationsbestämt och måste läras in från användning till användning, vilket ger många anledningar till missförstånd, förvirring och otydlighet; särskilt som hopkopplingarna ofta semantiskt sett motsvarar hela satser (”höstens ankomst” har samma argumentstruktur som “hösten kommer” men når inte upp till att vara ett påstående – nånting som kan användas i osund argumentation). Men det största missförståndet är ändå det utbredda teoretiska antagandet att genitiv-s skulle signalera ägande i bemärkelsen “innehav” eller “förfoganderätt”. Så är inte fallet. Det är en användning bland många men som av obegripliga skäl har vunnit hegemoni, kanske som en återspegling av kapitalismens logik.

Som översättare tycker jag alltmer att genitiv-s är en styggelse och går ofta på <s>-jakt i slutredigeringen, till förmån för antingen sammansättningar eller prepositionskonstruktioner, gärna med “hos”. Avundsjukt konstaterar jag att jämtskan saknar genitivformer, och dessa är också mycket mer sällsynta i norska dialekter, varav några ju också har tillgång till garpegenitiven “Ole sin hest”, som är mycket tydligare och snyggare.

Anledningen till att jag kom att tänka på genitiv där jag sitter och skriver på bryggan i sensommarsolen (knappast “sensommarens sol” …) var ett resonemang kring metaforer. Det finns en utbredd estetisk avsky hos många mot alltför ostentativa metaforer – samtidigt som språket till själva sin natur alltid är metaforiskt, eftersom betydelsen hos ord och konstruktioner förskjuts vid varje användning så att dom förändras och spaltas upp över tid: en avdrift som formulerades av Sergej Karcevskij och utarbetades av Roman Jakobson.

Vantrivseln avser dom metaforer som gör anspråk på att vara metaforer, genom att erbjuda en alltför rättfram symbolisk tolkning eller genom att signalera “här kommer en metafor”, mest typiskt genom en genitivkonstruktion, som hos Karlfeldt “höstmånens röda kastrull”, där han i dalmålningsanda gör liknelsen så övertydlig att det blir själva pekgesten som gör störst intryck: fingret kastar en skarp skugga på månen.

På samma sätt skymmer användningen av -s för att signalera ett samband byggt på likhet metaforens sanna väsen. Nämligen att det litterära språket begär att användas på fel sätt, eller åtminstone nya häpnadsväckande sätt.

Djurens liv

För mössen är stugan en stor utmaning, en mångdimensionell labyrint av ingångar utgångar övergångar mellan trängre och vidare mörkare och ljusare rum. Dom har ingen överblick utan det enda som behövs är ett ytterst gott detaljminne för komplicerade serier av förflyttningar som nöts in genom trial-and-error. Dom mänskliga forskningsexperimenten är således högst realistiska men oftast förbålt enkla. I mössens värld kan man tänka sig stugan liksom ut-och-invrängd, varvid mellanrummen mellan ytter- och innerväggar är själva centrum, infrastrukturen, där det gäller att hitta och lära sig passagerna till yttervärlden och till människorymderna; detta är varje mus egen uppgift eftersom dom förmodligen inte kan kommunicera utan bara lära av varandra genom imitation och doftspår. Mössens tillvaro är ju en rotlös slumptillvaro där lyckade operationer bevaras som minnesspår och förstärks när dom upprepas; förmodligen blir vissa banor så automatiserade i hjärnan att en mus kan besluta sig för ungefär ”nämen tänk om man skulle kila opp högst opp och tugga lite madrass idag och kanske träffa nåra polare”. Därmed har en modell av stugan fått ett neurologiskt korrelat! Allra mest imponerande är kanske beslutet att gnaga sig igenom på ett visst ställe, därför att materialet ger vika eller därför att nånting mycket lockande och ätbart kan anas på andra sidan väggen. Ibland är det projektet så målmedvetet att ett insisterande skrap till och med når människornas öron. I andra fall kanske det är mer en förströdd hobby att gnaga lite där nån annan (eller var det jag själv, minns inte?) redan har börjat och kanske bryta igenom först efter ett par generationer. Ute i dom stora upplysta salarna krävs ett annat slags vaksamhet och framför allt förmågan att hitta en osynlig position och vänta där tills det rätta tillfället infinner sig: till flykt eller till kalas. Man undrar verkligen hur livet i skogen eller i åkern skiljer sig från livet inomhus och inne i väggarna. Är det vissa individer som specialiserar sig på symbios med människorna, av slump och på grund av specialbegåvningar? Så att vissa hittar tillbaka gång på gång och blir alltmer hemmastadda, medan andra gav upp redan ett par decimeter in i sprickan i cementgrunden? Du som ligger här på en träplatta med nacken knäckt av en kopparbygel, vad skulle väl du ha kunnat berätta, hur skulle dina memoarer se ut från några sommarmånader år 2015, och kanske en oändlig vinter dessförinnan?

Poesidebattens anatomi

Det litterära systemet förändras när en ny generation definierar sig genom att avfärda den rådande estetiken utifrån andra kriterier än dom som gav den tidigare generationen dess övertag. Sen fastnar dom där slagorden i det allmänna medvetandet och definierar den nya hegemoni som gradvis uppstår när upprorspersonerna snart gör karriär.

Samtidigt finns en populistisk dimension, där själva estetiken ifrågasätts utifrån kriterier som begriplighet och folklighet, en kritik som egentligen vänder sig både mot de gamla och de nya, med det direkta tilltalets omedelbarhet som ideal.

Det litterära systemet förändras således cykliskt, närmast ekologiskt (och vilka slagord som får genomslag är i mångt och mycket en slump), medan icke-representationen utövar ett konstant tryck på litteraturens makthavare.

Problemet är att det litterära systemets självbild, byggd som den är på negativ historieskrivning (opposition mot föregångarna) är oduglig som kritiskt verktyg. Kategoriseringarna förmår inte säga ett vettigt ord vare sig om dom som befinner sig innanför systemet, i nåndera av generationerna, eller om dom som hamnat utanför. Skoltillhörighet och -ismer är negativ, förblindande information om ett författarskap eller ett verk.

Trycket från icke-representationen är däremot ständigt produktivt, eftersom all god konst är antiestetisk till sitt väsen, på den personliga uppgörelsens nivå. Däremot näppeligen populistisk.

Det går att göra karriär, i samband med ett generationsskifte för vilket tiden var mogen, genom att framställa sig som marginaliserad och verklighetsnärmare. Vilket också är sant, just då! Den negativa definitionen av föregångarna blir en språngbräda som tar en över staketet.

Väl där, med lånad energi från alla dom icke-representerade, vidtar ett annat slags prövning. Att uppfylla dom förvärvade mönstren, eller att söka sin egen väg, en väg som med nödvändighet är anti-estetisk, för att inte säga kufisk. Och som knappast kommer att röna omedelbar uppskattning. Därför att samtidens estetiska omdöme, en kollektiv skapelse, slumpmässig ifråga om vilka ideal den proklamerar, i så hög grad är med och förutbestämmer mottagandet (och därmed också vilken typ av böcker som har en chans att bli utgivna).

Det kufiska har att kämpa mot samtidens strävan efter normalisering i namn av en tillfälligtvis uppkommen estetik. Det kufiska kan nämligen aldrig bilda skola, åtminstone inte på hemmaplan. Den maximala framgången är att trots allt bli respekterad som unik solitär, okategoriserbar men genial (dom två sakerna hör ihop) och från den positionen verkligen kunna arbeta för det icke-representerade i kamp mot systemet, ända ner på syntaxnivå, och ifrågasätta vilkas berättelser det egentligen är som berättas.

Träddiagram

Det är ett dåligt granår, fick vi lära oss av Göran. Toppskotten bara 10-12 cm, ett annat år kan dom bli över halvmetern. Sen grenar dom sig högst opp och väntar på nästa år. Utmärkt exempel på epigenes: att celltillväxten äger rum i samspel med omgivningens förutsättningar.

GrankottarVi fick också lära oss att döende granar producerar en massa kottar. Det är alltså motsatsen till ett friskhetstecken. Kanske granpoesi. Jag försökte hitta ett Chlebnikovcitat som går ut på att ”när människan dör, då sjunger hon sånger”, men den dikten ville inte dyka upp.

Lövskogsbete

Bonden berättar, i salen bland släktfotografier och tavlor och vackra föremål och en malmsjöflygel, att ost är koagulerat solsken, men processerna bestämmer vilka näringsämnen som kommer i. Har getterna eller fjällkorna fått beta i skogen då fylls osten till exempel av nyttiga fettsyror. Stordriften ger många gånger fler liter mjölk, men den mjölken är mycket mindre lämpad för förädling. Jag tänker på bröd som fått jäsa så fort att kroppen inte kan tillgodogöra sig dess innehåll. Jag tänker på prosan.

Modernitetens mystik

Poeten och essäisten Bo Gustavsson har en säregen förmåga att både vara tidlös och modernistisk. Man kan säga att han ger mystiken en samtida gestalt och i andra riktningen framhäver de estetiska experimentens mer eller mindre bekända esoteriska sida.

Gustavsson ligger mycket nära de tankar som den syrisk-libanesiske poeten Adonis ofta givit uttryck för: att sufismen och surrealismen (m fl -ismer) möts i arbetet att befria människan från hennes tankebojor.

Poesi som praktik för att nå en verkligare verklighet.

FullSizeRender

I den senast utkomna essäsamlingen Det nya nuet (Celanders) görs många ögonöppnande kopplingar mellan konstnärliga, religiösa och filosofiska försök att rucka det timligas tyranni till förmån för nånting dolt. Essäer om författare som Artaud, Katarina Frostenson eller den blide öländske poeten Anders Johansson ställer deras strävan i ett delvis nytt ljus. Men också de filosofiska läsningarna kan vara häpnadsväckande.

I en utmärkt introduktions till den ryskortodoxe tänkaren Lossky görs följande konstaterande:

En mystik som också upphäver mystiken utgör därför målet för den ortodoxa spiritualiteten. Det är ett tillstånd som påminner mycket om moderna sekulariserade människors vilsna livskänsla. Att befinna sig i det existentiella mönstret med ovisshet och vilsenhet som enda kompass beskriver väl vår tids andliga predikament. Vi är alla mystiker utan att veta om det!

Med andra ord kan det konstateras att Gustavsson gör kritiken av moderniteten till en möjlighet och inte bara en ökenvandring. Här har vi förmodligen nyckeln till hans djupögda litterära förståelse.

Dessutom – och jag är inte alls förvånad – är Gustavsson ungefär den enda i Sverige som har begripit filosofen Alain Badiou på hans egna premisser och genomskådat hans djupa allvar.

Missmod i rimverkstan

Gamla metriska översättningar slamrar så förskräckligt att dom knappt går att stoppa in i prosa. Utmärkta grejer av hantverkare som Karl Asplund. Samtidigt har jag själv inte handlaget för att både fånga frasering och rim. Mina surrogattexter ger samma intryck som en talare som inte förmår hålla sig på jämnt avstånd från mikrofonen. Volymen går upp och ner och ibland blir det överstyrt.

Men det är inte bara en fråga om tradition, och om att jag inte har gått tillräckligt i de gamles stränga skola. Svårigheterna handlar väldigt mycket om modernismens outsäglighetsestetik, poesin i dialog med det som inte går att sätta ord på. Trasigheten i uttrycket måste synas; det ska komma en röst som är osäker och svajar därför att genombrotten sker i lakunerna.

Lösningen blir ofta en småtråkig medelväg, där briljansen tonas ner till förmån för betydelsebärande defekter.

Special defects.