På egna ben

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Idrottsliknelse

Åklinjen är en mäktig liknelse när en ska prata om poesi och jämföra poesiöversättningar. Men till skillnad från en slalomtävling handlar det inte om att ta sig ner så snabbt som möjligt, utan snarare tvärtom: att minutiöst gestalta dom varierande villkoren i landskap och underlag. Ett slags följsam skrift, egentligen pågående med tomrummet under sig. Och som vanligt håller resonemanget även för konstnärlig prosa.

Svängarna av och an neråt, accelerationerna, inbromsningarna, dom tvära glidningarna på skrå, flyghoppen: alltsammans säger nånting om vers (ursprungligen ”fram och tillbaka”, likt en plöjare), som versfotsräknandet inte alls förgår klara av. Och ändå åker jag aldrig själv utan har erfarenheterna från tevetittande.

Sådär är det med metaforer. Dom blir produktiva när dom kommer i bruk. Dom är redskap.

Lingvistik är poesi

Jag fick tillfälle att prata Kartsevski på BEEGS seminarium om ryskt tjugotal på Södertörn. Sergej Kartsevski var en av Saussures ytterst få elever i Genève och blev en ytterst redig språkforskare, som levde in på femtiotalet och skrev kort och utförligt om intressanta grejer. Som adverb.

1929, vid lingvistkongressen i Prag drog han en kort text om tecknets asymmetriska dualism som jag har burit med mig i över trettio år nu.

Han tillhörde då ”Prags lingvistiska cirkel”, en av dom intellektuella härdarna under nittonhundratalet, med Roman Jakobson som en av huvudgestalterna.

Min semiotiska kunskap mötte seminariets kunskap inte bara om semiotik utan om hela den ryska historien. Och resultatet blev lite förbluffande.

Jag hade med mig den här skissen.

Karcevskidiagram

Den visar Kartsevskis renodling av synen på det språkliga tecknet. Saussure hade lärt honom att ett ord t ex inte kan studeras isolerat, ”in abstracto”, utan att vi därmed missar hur det funkar: tack vare sin plats i två serier av systematiska skillnader: skillnader i form (ljudbild) och skillnader i innehåll. ”I språket finns det bara skillnader, inga positiva termer”, står det i Saussures publicerade föreläsningsanteckningar.

Dom två serierna kallar Kartsevski lite slarvigt Homonymi och Synonymi, och han tänker inte i tabellformat utan verkar uppfatta dem snarare som svärmar.

Det är det där som alltid har fascinerat mig. Kartsevski verkar uppfatta ett ständigt flow, vars användningar inte kan begränsas på förhand. Därför är språket i ständig utveckling på mikronivå. Bara med våld kan betydelserna och uttrycksformerna kontrolleras.

Däremot är han inte alls överens med sin lärare om tecknets godtycklighet. Tecknet används alltid, hävdar Kartsevski, i en konkret situation. Det har ett objekt. Samma invändning framförde Benveniste 10 år senare. Arbitrariteten, att tro att uttryck och innehåll är tillfälligt ihopkopplade är ett slags abstraktion, det med. Man kan nog nästan säga att tecknet betraktat som tecken har lyfts ur sitt sammanhang.

Egentligen finns alltså bara flödet av betydelseförskjutningar.

Men vad betyder i så fall ordet ”finns”?

Vad själva seminariet på Södertörn överraskade mig med: Att det finns ett frihetsbudskap i den här fullkomligt anarkistiska språkteorin, där egentligen bara det enskilda fallet kan studeras, och inte ens det. Praglingvisterna arbetade i skuggan av totalitarismen, och kanske är det en förklaring till deras osedvanliga kreativitet, deras lakoniska och stränga vetenskap som börjar från början.

pragcirkelbokJag har en bok utgiven av Claudio Poeta och Petr och Jan Čermák som förtecknar alla kretsens möten från 1926 fram till upphörandet 1952 efter en tynande tillvaro under kommunismen. Vilka som kom, vad dom pratade om, korta referat. Eftersom allt är på tjeckiska förstår jag inte så mycket, men tillräckligt för att inse att merparten av dom riktiga språkforskarna var på besök, under en tid innan strukturalismen ännu inte hade blivit strukturalism, när det bara pågick en miljon vilda, välgenomtänkta undersökningar.

Prags lingvistiska cirkel är poesi, och har lämnat ett bidrag till förståelsen av poesin som jag ber att få återkomma till en annan gång.

”Vad är då sanning”

Litteraturen är jävig.

Texten drar åt oredovisade håll.

Författaren har en båt med väldigt liten motor.

Mitt bland blommorna och grönskan ligger en smutsig snödriva kvar och väntar på nästa vinter.

Och just den här illa kontrollerade avdriften är fundamental i kampen mot samhällslögnen.

Det inkorrekta avförtrollar en mycket mer omfattande illusion.

Inte genom sitt idéinnehåll utan genom sin inkonsekvens.

Det är därför fulheten är så vacker.

Rainer eller Maria?

SJÄLVALSTRING. Poesi har en inre form, där den skapar sig själv i tiden; jfr. autopoiesis hos Maturana. Sen antar den en massa yttre former. Bägge bör översättas, men ibland måste en välja. Och ersätta en svunnen tids yttre former med dagens. Rilke är ett bra exempel. Vi kan kalla hans yttre former Rainer och hans inre form Maria. Erik Lindegren är på Rainers sida och Camilla Hammarström (Duinoelegier, Lejd 2013) på Marias. Faderns lag och moderns kropp, som Kristeva skulle säga.

Vad är vår samtids poetiska uttryck? Jag vill hävda med Gunnar Björling att ”det är i ord men ej i orden”. Språket som prima materia och det utomspråkliga som primus motor, också i t ex Hammarströms egen poesi. Mot detta (kollektiva fast också högst individuella) inre arbete står en äldre bild av poesin som yttre former: det poetiska. Den bilden måste dekonstrueras, och översättningen är ett av de viktigaste dekonstruktionsarbetena –som också är litterärt fruktbart. Tänk på nedmonteringen till liv hos Anne Carson.

Jag drömmer om att översätta poesi till prosa. Det som saknas är det institutionaliserade, kammarmusikaliska lyssnandet på sån litteratur.

Brodyr och ekrityr

Likheterna mellan skrivande och broderi stod ännu klarare efter ett par timmar på Röhsska museets utställning ”Det stora stygnet — broderi som vision och vittnesbörd” (t  o m 13 mars), utsökt curatad av Love Jönsson, som även skrivit mycket inkännande presentationstexter om alla dessa upproriska särlingar, sinsemellan så olika – och flera av dem nästan inte alls verksamma i offentligheten.

En börjar nånstans och sen går det åt olika håll beroende på slump och därför att det tar sån jäkla TID att nya material/idéer hinner dyka upp och blanda sig i.

Förmodligen har jag desinformerats av embroidery by numbers och monogram och annat som förestavar hur det måste se ut. Men det här var frijazz.

Ta Britta Lincolns verk som nästan aldrig syns offentligt. Lager på lager av olika material och stygn och tillägg, i det här verket också slutligen övermålat för att formen ska framträda tydligare. En arkaisk gestalt, men förunderligt variabel i detaljerna. Verket har vuxit fram ur sig självt. Emergens. Epigenes. Likadant med Ölandsskildraren Suzy Strindberg.

Sen också många andra verk på utställningen där skriften, den broderade, spelar en viktig roll, särskilt som utmanare av makten. Svag – men så kraftfull.

Samtal

Vinprovning. Orden här betyder ungefärliga saker, men har kemiska korrelat (sötma, fruktighet, tanniner, fyllighet) och motsvarande fysiologiska reaktioner (smak, doft, känsel, strävhet).

Själv jobbar jag med ordprovning och söker på liknande vis balans mellan kontraster.

Här i källarn är det svårt att använda orden, men det går att komma överens om dom. Gruppen arbetar tillsammans.

På en underbar utställning om synestesi jag såg undersöktes samspelet mellan färger, ting och ord. Färgerna som ord i en lång essä på väggen. Färger som experimentellt givits ordassociationer, och på långa bord hade konstnären gjort likadant med föremål. Främmandegjort dom med ord så att en såg dom.

synestesipinnar

Varje färgnyans har utlöst ett ord eller en fras. Susanne Vollmers utställning ”Var det den röda huvudvärken? Eller den gröna?” på Galleri SPG på Gävlegatan i januari-februari fortsatte en pågående undersökning av samspel mellan sinnesintryck. Där fanns vackra skivor av hjärnan, ritade nystan av nervhärvor, samspel mellan klanger och färger i en loop – och så denna vägg …

synestesibild

Utsnitt av ett stort bord mitt i galleriet. På skyltarna står det respektive: The taste of Kelly; Engelskt hårt G (Vladimir Nabokov); Pepparmyntsolja och De första tonerna i Mozarts D-durkonsert för flöjt. Privata erfarenheter, sinnesintryck, kulturella referenser och synestesiforskning (Nabokov har skrivit mycket om detta) spelar alltså in i experimentet och fungerar symfoniskt tillsammans,

Ord kan skapa likhet och skillnad. Sortera och befria från sortering.

Deras ålder härstamning och komplexitet mer eller mindre framträdande beroende på uppmärksamheten.

Själva ordet ”provning” rymmer en hel berättelse om ett undantag från vanligheten. Ett delande istället för ett glufsande.

Ordets två riktningar: synintryck ger upphov till ett ord, och det finns olika slags associationsbanor; ord bidrar med en berättelse som påverkar och kanske fördjupar perceptionen. Källarmiljön hjälper också till, liksom gallerisituationen. I samtalet kan orden överbringa erfarenheter som en annars är ensam med. Som knappast går att läsa sig till.

Färgåtergivning

Tänk om det är printen som är konstverket, inte den lagrade bilden i datorn? (Ja utskriften, eller det som visas på en skärm på en utställning.)

(Jämför den tryckta dikten och den upplästa dikten, partituret och det musikaliska framförandet.)

Originalet bara en resurs, full potentialitet.

Det blir ett annat sätt att beskriva trafiken då.

Och kanske också en annorlunda metafor för tänkandet, för vägen från inventio till actio.

Skärmen jag jobbar med bilden på är hela tiden genomlyst inifrån. Men om jag jobbar på den för att den sen ska möta världens ljus, under bestämda eller obestämda förhållanden?

Och omvänt ifall jag uppfattar den digitala (eller omsorgsfullt tryckta) reproduktionen som ett av många möjliga tillfälliga ljusfall, ofta utifrån tämligen konventionella principer? Då beundrar jag inte längre, utan gissar vad som kan ha förevarit.

Skrivandets utveckling i tiden. Läsandets tvärsäkra blick som successivt raseras. Tills i bästa fall bara språket finns kvar.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula

12

Den nyupptäckta matematiska planschen av Nicola Tesla verkar vara ett fejk. (Nyhet från 11 december) Men ett mycket bra fejk. En beskrivning från 12/12 1912 av vilka underbara mönster som faller ut när man delar upp talserien i tolv sektorer längs en växande spiral.

teslafejk

Planschen ska enligt nyheterna ha påträffats i en resväska, oklart var. Men det mesta pekar på att idén är uppfunnen av ett samtida snille, Joey Grether, som har utvecklat ett pedagogiskt redskap med kylskåpsmagneter: ”The Flower of Learning”. Läs mer här!

Vanlig matte, byggd på positionssystemet, är ju bra att ha. Men det är dom alternativa matematiska beskrivningarna som får oss att börja tänka. Och leka.

En eloge också till fejkets formgivare. Det är verkligen ett formspråk som utstrålar upptäckarglädje i början av förra seklet.

(Teslas självbiografi kom på svenska för en tio år sen och är fascinerande läsning.)

 

 

Fria att leka

Bortsett från en lite väl stor upptagenhet av K G Hammars egen roll som offentlig person, är förre ärkebiskopens populärteologiska bok Släpp fången loss! (Verbum) högintressant läsning, därför att den rymmer ett sökande som både är bergfast tryggt och öppet i sina resonemang.

Dom korta kapitlen fungerar litegrann som satser i ett musikstycke; på så vis att vissa teman återkommer, dubbleras och speglas.

Det primära, centralt i svensk teologi efter Hedenius, är uppgörelsen med tron som försanthållande, som påståendesatser om Guds existens och egenskaper. Med trygg nyfikenhet prövar Hammar allt vildare aspekter av hypotesen att allt vi säger om Gud bara är metaforer för en storhet som övergår våra förståndsgåvor och horisonter.

Han skriver in sig själv i en tradition med rötter åtminstone till 500-talsteologen Dionysios. Men själva frågeställningen är egentligen av yngre datum och hör till den tyska filosofin efter Kant, där denna ontologiska dubbelhet omhuldades, till exempel i åtskillnaden mellan allegori (som handlar om jämförelsen mellan kända innehåll) och symbol (som handlar om tillnärmelsen till nånting vi inte kan omfatta kognitivt eller begreppsmässigt).

Skillnaden mellan den moderna tiden och äldre tiders negativa teologi ligger, tror jag, i att Gud har gått från att först och främst uppfattas som skapare till att ses som objekt för människans tänkande. Guds död innebär en degradering från status som alltings upphov till en (låt vara upphöjd och mäktig) plats bland alla andra ting i världen, medan det mänskliga subjektets räckvidd utvidgades till potentiell oändlighet. Men både hos romantikerna och hos Hammar uppvägs tvivlet av en tydlig hemlig visshet.

Bortom alla förslag i Släpp fången loss! på metaforer för Gud: subjekt, vilja, verb, Omega, möjlighet, fråga, främling – en katalog som ger rika och stimulerande tankeställare och goda lästips – finns där ändå övertygelsen om Gud som grund för allt, eller helt enkelt som lika med allt.

Men den här oscilleringen mellan visshet och metaforlek korsas med bokens andra viktiga tema: den mer genuint kristna förkunnelsen att kunskapen om det gudomliga för människor vinns och utvecklas i mötet med andra människor och med Jesus Kristus som identifikationspunkt också i dom allra svåraste lägen, ”nere i skiten”, som Hammar formulerar det på ett ställe.

Också detta relationsperspektiv, som ju utlämnar oss människor till tillfälligheterna, har en underliggande grundton av trygghet, och jag tror att kärlek är det bästa namnet på den grundtryggheten. Den enda punkt där jag tycker att Hammar slackar litegrann begreppsligt är hans förkärlek för att tala om ”berättelser” i den här moderna bemärkelsen, som ju är lite väl ingenjörsmässig och drar åt att göra livet till en levd konstruktion. Vad är det för fel på det gamla ordet ”myt”, som dessutom går väl i tandem med ”logos”?

Allra bäst är näst sista kapitlet, som gör en omtolkning av hierarkin i treenigheten och sätter Anden som det ursprungligaste, vilket känns tokigt om en tänker kronologiskt, men övertygande ur ett mänskligt perspektiv – som ju faktiskt är det enda vi har att tillgå:

Om vi inte känner oss låsta av tanken att Gud bestämt den teologiska utvecklingen[,] utan att denna återspeglar de första jesusefterföljarnas brottning med erfarenheten att inom en radikalt monoteistisk tradition ha mött Gud i människan Jesus från Nasaret är vi fria att låta tankarna leka.

Slump och tolkning

Elitloppet 1997 var vikt åt Zoogin och jag befann mig på plats på Solvalla. Men i kvalet stod han inte att känna igen, och kom aldrig ens till final. Efteråt visade det sig att han tappat en sko bakom startbilen.

Dagarna efter satte jag upp en närbild av den tappade skon på dörren till tjänsterummet på universitetet. Det var ett sätt att signalera besvikelse. En travhäst med sån personlighet och styrka är sällsynt; det var lätt att relatera till honom.

Men snart blev det där urklippet en bild för att jag själv hade misslyckats som forskare och var på väg att missa kvalificeringen. Jag var inte fullt medveten om det då, men ser det nu: formen för undersökningen rymde inte mina egentliga insikter om hur språket funkar.

På så vis växlade en stark identifikation med en hjälte som misslyckas över i en privat berättelse som blev delaktig i att forma mitt liv och mina beslut. Det enda som inte går att avgöra är orsakssambanden. Om jag inte hade hittat bilden på den tappade skon och satt upp den på den självhäftande bruna anslagstavla som alla hade som ansikte utåt mot korridoren – skulle jag då ha kunnat jobba vidare på ett annat sätt, kanske trasha hela undersökningen och istället bygga upp en ny, där semiotiken sutte i främsta rummet? Kanske.

Det måste urskiljas två sorters slump. Att Köttbullen tappade skon var bara otur. Att bilden av skon parkerades i utkanten av mitt medvetande var en del av en större process, som även ledde till att jag helt tappade mitt intresse för trav.

”Konflikten är det enda sättet att överleva”

Freke Räihä blandar konceptuell poesi med arbetarhistoria i sin nya diktsamling Baggböleri (Smockadoll förlag), och resultatet blir anmärkningsvärt hållbart.

Konceptuell poesi kan definieras som en poesi som utgår från existerande språk, gärna dokument, och arrangerar dessa på sätt som anknyter både till bildkonst och musik, och med en filosofisk underbyggnad som går ut på att språket formar verkligheten.

Räihä har visat sitt poetiska handlag i flera lika excentriska som läsvärda böcker, men i mötet med berättelsen om en lockout för skogsarbetarna i Lossmen 1924–1931 (den längsta i svensk fackföreningshistoria) gör han sitt mästarprov.

Boken bärs nämligen upp inte bara av sitt innehåll utan av genomgående formmässiga lösningar, som har fått ett excellent utförande. I synnerhet har Räihä förmågan att välja ut eller själv svarva till repliker med tyngd och övertygelse. Boken skulle enkelt kunna framföras sceniskt.

Tre former växlar om och kompletterar varann: ett återberättande av konflikten på fri vers, inklusive gott om citat; korta, absurda dialoger mellan en frågvis människa och en representant för makten; och en ordlista med valda ord ur den lokala dialekten.

Men det finns en annan skicklighet också, som ger boken dess verkliga skärpa. Det är att Räihä vet väldigt mycket men nöjer sig med att stanna vid antydningar, för att på så vis komma närmare mentaliteten i just den epok han skildrar. Ett inifrånberättande. Som i sin tur gör handlingen lättare att överföra på andra politiska situationer, inklusive dagens.

Till exempel förklaras inte bakgrunden: att storbolagen köpte skog till underpris så att forna nybyggare bara kunde få eländig utkomst som arbetare i den skog dom en gång själva ägt. Det vill säga Räihä stavar inte ut detta, men gestaltar det i stämningarna.

Syndikalismen är också djupt närvarande, men inte som programideologi utan som självklar hållning, med fokus på att arbetarna själva tillsammans råder över på vilka villkor dom ska sälja sin arbetskraft.

I kraftfältet mellan knapphändigt berättande – som förmedlar så många stämningar av solidaritet och frustration – och politisk abstraktion tar Räihä tillfället i akt att vara nunära och till exempel anknyta till dataövervakningen på nätet eller uppmana till att storma Rosenbad.

Avslutningsorden, en travesti på ”Internationalen” blottar den underliggande övertygelsen om att det finns ett messianskt element i all kamp för frihet och rättvisa, och att det binder mänskligheten samman i konfrontationen mot maktens ordningar:

”Från ljuset strida vi mot mörkret.”

Mörkret, som för övrigt känns väldigt närvarande, tack vare ordlistorna som förmedlar hur jävla motig tillvaron är; och även tack vare Håkan Eklunds illustrationer: svartvita skogsscenerier med enstaka grå valörer utstrålar stränga minusgrader i luften och i existensen.

Verket fortsätter verka

Konstnären Curt Askers dödsannons i SvD den 5 december innehåller ingen symbol, men väl ett stort tomrum ovanför namnet. Eftersom det är han blir detta både vackert och meningsfullt. En kommentar om obalansen mellan frånvaro och närvaro. Jag träffade honom aldrig men hyrde hans ateljé i andra hand en gång. Det satte spår att sova i ett rum fullt av hängande omöjliga skulpturer.

Kollegan Inge Knutsson (1948–2015) till minne

När jag blev isländsk översättare var Inge Knutsson den otvetydigt främste, men när jag första gången fick träffa honom så fanns det ingen högdragenhet utan bara ett ”välkommen in i det här jobbet, som inte är så bra betalt och mycket slit, men det är ju det här vi är bra på”. Dessutom så var Inge charmerande allergisk mot allting som var fint och högtidligt och kunde göra miner på mottagningar som sa ungefär ”vi överlever nog det här också, och sen kan vi sitta och snacka bort ett par timmar”.

Nu när han är borta efter att ha varit sjuk länge, men ändå jobbat in i det sista, så saknar jag honom. Jämsides med vanvördigheten fanns hos Inge en grundmurad respekt för litteraturen och för den välstämda, enhetliga stilkonsten. Vi möttes i det allvaret, även om vi hade olika estetik därför att vi representerade två olika generationer. Och jag ångrar att jag aldrig kom åt att hälsa på honom i Knisslinge. Det känns som att vi hade mycket kvar att prata om, i synnerhet om i vilken grad översättaren får göra avtryck i texten.

Många av dom främsta isländska författarna har han givit en svensk version som kommer att hålla för många omtryck. Jag vill särskilt framhålla hans förmåga att sida upp och sida ner hålla lågan vid liv i Gudbergur Bergssons intensiva prosa. Hans Laxness lämnar heller ingenting övrigt att önska vad beträffar klurighet. Och Inges lyriköversättningar visade att han själv var diktare, om än det egna skrivandet fått stå tillbaka för översättandet.

Jag vill tacka dig så mycket för sällskapet, och för det här samförståndet kring litteraturens inre stillhet. Som du skriver i din gendiktning av Snorri Hjartarsons ”Svanar”, med målerisk vokalmusik:

Dunkelt lugnvatten
krusas av
djuptsimmande svanar

tysta

kanhända sjunger
de inte mera

aldrig mer
för mig.

Tomrumstypologi

Luckor mitt i raden som skiljetecken i samtida poesi. Eller även prosa.

Dom kan vara av olika längd, men det är oväsentligt.

Frågan är vad tomrummen har för akustisk och vokal motsvarighet.

Det där varierar ju, till exempel vid jämförelse mellan text och uppläsning.

Men jag lutar åt att deras kärna är en ny satsintonation (större tonstyrka, tidig högton som snabbt sjunker) innan den föregående satsen/frasen riktigt har fått klinga ut, eller nå ända ner till sluttonen.

Medan radbrott gör att föregående sats hinner klinga ut ordentligt, till och med med en liten tystnad.

Men tomrummen kan också realiseras i form av tystnader som märks därför att tonhöjden är tämligen jämn. Ett slags uppräkningsmodus. Katarina Frostenson gör ofta på det viset.
Besläktat är  dom syntaktiska (eller fonetiska) kollisionerna som framtvingar en kort tystnad (ofta hos Jäderlund). Krocken är också ett slags skiljetecken, och den fonetiska krocken särskilt i metriskt bunden vers.

Typologin blir alltså, enligt mitt förslag:
Radbrott som sammanfaller med syntaktisk gräns/frasgräns: Första raden klingar ut, eventuell tystnad, nästa rad börjar en ny satsintonation.
Radbrott med överklivning: Satsintonationen fortsätter, men radbrytningen kan markeras med paus, tillskottsenergi eller tonhöjdsförändring. Alternativt att radbrottet inte hörs alls.
Luckor/tomrum i raden: Anger antingen ny satsintonation, men inte med samma kraft och duration som vid radbrott, och ofta med ingen paus, ELLER markerade pauser i jämn tonhöjd. Det är nånting med att tiden blir som gripbarast ifall tonkurvan är rak. Samtidigt som uppräkningsstämningen ger en poetisk effekt genom att dom ingående elementen likställs. Hiatus i en friversrad nästan kräver en paus. Och jämn tonhöjd. Annars försvinner själva effekten av krocken. Det blir precis som att sätta in ett radbrott.

Dikt med doft och dubbelheter

Jag har känt Charlotte Brady sen hon hette nånting på -son, jag tror det var Håkansson. Sen gav hon ut bra och ovanliga diktsamlingar som Charlotte Rindvi, och en roman, som jag inte läst. Nu har hon bytt språk, eftersom hon numera är bosatt over there. Och hon har också bytt genre. Den första diktsamlingen på engelska, As Silence is your Witness, som lovar att följas av fler, passar i bokhandeln lika bra på den andliga hyllan som på poesihyllan.

bradybok

Men det är en mystik av ovanligt slag, vunnen genom liksom oväntade personliga erfarenheter, och med en tät språklig och klanglig gestaltning. Formen är prosadikter, ofta byggda på upprepning med variationer, och raderna blandar gudstilltal med självutlämnande sammanfattningar och paradoxala liknelser. Det finns också en genomgående återkommande berättelse om vägen från vilsenhet till verklighet, som kan tilltala många sökande själar.

För det teologiskt märkliga är att överlämnandet till ödet, eller Gud, inte alls leder till underkastelse, utan till öppenhet och lekfullhet. Samtidigt som det är en oerhört smärtsam frälsning, utsatthet ofta likställd med ett slags död, till exempel i dom rader som inleder boken:

I joyously resign from life, descending
to my own funeral in a scent of flowers.

Glädjen innebär alltså ett nedstigande som på en och samma gång är ett avsked till livet och ett bejakande av alla livets slumpartade möjligheter. Att blomsterdoften kommer in, nästan stagnelianskt, understryks av att den lyxupplaga jag köpte hade en bilaga i form av en specialdesignad parfym i minirollerflaska. En outgrundlig doft, ämabel men samtidigt dyster, och absolut ett bidrag till förståelsen av dikternas mix av avsked och välkomnande, av Gudskontakt och absolut frihet:

I don’t know where I’m going.
It doesn’t matter.
Everywhere I put my foot
fate welcomes me with love.

På sätt och vis ligger den här hållningen nära identifikationen med fördömelsen i Baudelaires Les Fleurs du mal. Man skulle kunna karakterisera Bradys projekt som kärnfrisk dekadens, och det ska bli mycket intressant att följa hennes ombygge av givna kategorier och hierarkier i dom kommande diktsamlingarna.

Läskunnighet

Borde inte förmågan att läsa innantill göras mer uppövad ju mer vi är hänvisade till allt snabbare medier? Tolkning som förmågan att stanna upp och ta in vad som faktiskt sägs. Den hermeneutiska insikten är ju att vad som än sägs är begränsat av historiska och språkliga omständigheter. Ordvalet och inte minst kategoriseringarna: vilka ord som automatiskt tänks utesluta varandra. Och varför då egentligen.

Att läsa innantill, att läsa kritiskt, att läsa två eller hundra gånger för att komma underfund om vad det är som den här texten inringar, och begrunda vad som lämnas utanför, och framför allt kunna uppskatta och diagnosticera dom språkliga motsägelserna och överträdelserna. Det poetiska om man så vill.

Den symboliska ordningen (för att prata med Lacan) upprättar gränser som texten dels fogar sig i, dels dekonstruerar. För historiska texter är det här tydligt, även om vi ofta sitter med facit i hand och har anammat som självklart det som en gång var revolutionärt. Men jag tänker framför allt på uppövandet av innantilläsningsförmågan i relation till nyskrivna eller på annat sätt aktuella texter (eller för den delen bilder, melodier, affischer).
Läs mer

Storhet

Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur bra det första trumslaget sex sekunder in i Beach Boys ”Wouldn’t it Be Nice” är. Hal Blaine gör allt rätt, som så ofta under sina 35.000 studioinspelningar. Världen förändras en rejäl bit på en sekund. Men jag kan inte från ljudspåret analysera vad som egentligen händer (eftersom jag inte kan hantverket och aldrig kommer att lära mig det). Storheten är uppenbar, igenkännbar som sån. Ljudbilden är mätbar, kan översättas till grafer. Men endast den praktiska erfarenheten kan närma sig den slutgiltiga förståelsen.

Fast det har nog hänt att jag satt in ett adverb med jämförbar tillfredsställelse. Dock utan anspråk på storhet. Ja just det: identifikationen med studiomusikern är ett viktigt spår i det estetiska funderandet. Kanske en förebild för kritikern och översättaren att ta fasta på. Ja för författaren, konstnären i allmänhet. Som livsideal? 

Efterår

Nu är läge att påminna om att ”höst” betyder ”skörd” och att också ordet ”år” går tillbaka på ”skörd”. Dom gamla blotade til árs ok friðar – för riklig skörd och fred.

Vad har du samlat, hur ska det användas?

Samtidigt innebär hösten uppstart på nya verksamheter och planeringsmoduler. Som inte riktigt känns som sådd utan mer som dikesgrävning.

Kanske en skrivandets Bondepraktika skulle kunna bli en storsäljare?

Tid att så, tid att skörda, tid att åka in till marknaden. Tid att bära stenar, tid att bära tillbaka stenar. (Jfr. Predikaren)