Litteraturen är jävig.

Texten drar åt oredovisade håll.

Författaren har en båt med väldigt liten motor.

Mitt bland blommorna och grönskan ligger en smutsig snödriva kvar och väntar på nästa vinter.

Och just den här illa kontrollerade avdriften är fundamental i kampen mot samhällslögnen.

Det inkorrekta avförtrollar en mycket mer omfattande illusion.

Inte genom sitt idéinnehåll utan genom sin inkonsekvens.

Det är därför fulheten är så vacker.

Bortsett från en lite väl stor upptagenhet av K G Hammars egen roll som offentlig person, är förre ärkebiskopens populärteologiska bok Släpp fången loss! (Verbum) högintressant läsning, därför att den rymmer ett sökande som både är bergfast tryggt och öppet i sina resonemang.

Dom korta kapitlen fungerar litegrann som satser i ett musikstycke; på så vis att vissa teman återkommer, dubbleras och speglas.

Det primära, centralt i svensk teologi efter Hedenius, är uppgörelsen med tron som försanthållande, som påståendesatser om Guds existens och egenskaper. Med trygg nyfikenhet prövar Hammar allt vildare aspekter av hypotesen att allt vi säger om Gud bara är metaforer för en storhet som övergår våra förståndsgåvor och horisonter.

Han skriver in sig själv i en tradition med rötter åtminstone till 500-talsteologen Dionysios. Men själva frågeställningen är egentligen av yngre datum och hör till den tyska filosofin efter Kant, där denna ontologiska dubbelhet omhuldades, till exempel i åtskillnaden mellan allegori (som handlar om jämförelsen mellan kända innehåll) och symbol (som handlar om tillnärmelsen till nånting vi inte kan omfatta kognitivt eller begreppsmässigt).

Skillnaden mellan den moderna tiden och äldre tiders negativa teologi ligger, tror jag, i att Gud har gått från att först och främst uppfattas som skapare till att ses som objekt för människans tänkande. Guds död innebär en degradering från status som alltings upphov till en (låt vara upphöjd och mäktig) plats bland alla andra ting i världen, medan det mänskliga subjektets räckvidd utvidgades till potentiell oändlighet. Men både hos romantikerna och hos Hammar uppvägs tvivlet av en tydlig hemlig visshet.

Bortom alla förslag i Släpp fången loss! på metaforer för Gud: subjekt, vilja, verb, Omega, möjlighet, fråga, främling – en katalog som ger rika och stimulerande tankeställare och goda lästips – finns där ändå övertygelsen om Gud som grund för allt, eller helt enkelt som lika med allt.

Men den här oscilleringen mellan visshet och metaforlek korsas med bokens andra viktiga tema: den mer genuint kristna förkunnelsen att kunskapen om det gudomliga för människor vinns och utvecklas i mötet med andra människor och med Jesus Kristus som identifikationspunkt också i dom allra svåraste lägen, ”nere i skiten”, som Hammar formulerar det på ett ställe.

Också detta relationsperspektiv, som ju utlämnar oss människor till tillfälligheterna, har en underliggande grundton av trygghet, och jag tror att kärlek är det bästa namnet på den grundtryggheten. Den enda punkt där jag tycker att Hammar slackar litegrann begreppsligt är hans förkärlek för att tala om ”berättelser” i den här moderna bemärkelsen, som ju är lite väl ingenjörsmässig och drar åt att göra livet till en levd konstruktion. Vad är det för fel på det gamla ordet ”myt”, som dessutom går väl i tandem med ”logos”?

Allra bäst är näst sista kapitlet, som gör en omtolkning av hierarkin i treenigheten och sätter Anden som det ursprungligaste, vilket känns tokigt om en tänker kronologiskt, men övertygande ur ett mänskligt perspektiv – som ju faktiskt är det enda vi har att tillgå:

Om vi inte känner oss låsta av tanken att Gud bestämt den teologiska utvecklingen[,] utan att denna återspeglar de första jesusefterföljarnas brottning med erfarenheten att inom en radikalt monoteistisk tradition ha mött Gud i människan Jesus från Nasaret är vi fria att låta tankarna leka.

Luckor mitt i raden som skiljetecken i samtida poesi. Eller även prosa.

Dom kan vara av olika längd, men det är oväsentligt.

Frågan är vad tomrummen har för akustisk och vokal motsvarighet.

Det där varierar ju, till exempel vid jämförelse mellan text och uppläsning.

Men jag lutar åt att deras kärna är en ny satsintonation (större tonstyrka, tidig högton som snabbt sjunker) innan den föregående satsen/frasen riktigt har fått klinga ut, eller nå ända ner till sluttonen.

Medan radbrott gör att föregående sats hinner klinga ut ordentligt, till och med med en liten tystnad.

Men tomrummen kan också realiseras i form av tystnader som märks därför att tonhöjden är tämligen jämn. Ett slags uppräkningsmodus. Katarina Frostenson gör ofta på det viset.
Besläktat är  dom syntaktiska (eller fonetiska) kollisionerna som framtvingar en kort tystnad (ofta hos Jäderlund). Krocken är också ett slags skiljetecken, och den fonetiska krocken särskilt i metriskt bunden vers.

Typologin blir alltså, enligt mitt förslag:
Radbrott som sammanfaller med syntaktisk gräns/frasgräns: Första raden klingar ut, eventuell tystnad, nästa rad börjar en ny satsintonation.
Radbrott med överklivning: Satsintonationen fortsätter, men radbrytningen kan markeras med paus, tillskottsenergi eller tonhöjdsförändring. Alternativt att radbrottet inte hörs alls.
Luckor/tomrum i raden: Anger antingen ny satsintonation, men inte med samma kraft och duration som vid radbrott, och ofta med ingen paus, ELLER markerade pauser i jämn tonhöjd. Det är nånting med att tiden blir som gripbarast ifall tonkurvan är rak. Samtidigt som uppräkningsstämningen ger en poetisk effekt genom att dom ingående elementen likställs. Hiatus i en friversrad nästan kräver en paus. Och jämn tonhöjd. Annars försvinner själva effekten av krocken. Det blir precis som att sätta in ett radbrott.

Jag har känt Charlotte Brady sen hon hette nånting på -son, jag tror det var Håkansson. Sen gav hon ut bra och ovanliga diktsamlingar som Charlotte Rindvi, och en roman, som jag inte läst. Nu har hon bytt språk, eftersom hon numera är bosatt over there. Och hon har också bytt genre. Den första diktsamlingen på engelska, As Silence is your Witness, som lovar att följas av fler, passar i bokhandeln lika bra på den andliga hyllan som på poesihyllan.

Men det är en mystik av ovanligt slag, vunnen genom liksom oväntade personliga erfarenheter, och med en tät språklig och klanglig gestaltning. Formen är prosadikter, ofta byggda på upprepning med variationer, och raderna blandar gudstilltal med självutlämnande sammanfattningar och paradoxala liknelser. Det finns också en genomgående återkommande berättelse om vägen från vilsenhet till verklighet, som kan tilltala många sökande själar.

För det teologiskt märkliga är att överlämnandet till ödet, eller Gud, inte alls leder till underkastelse, utan till öppenhet och lekfullhet. Samtidigt som det är en oerhört smärtsam frälsning, utsatthet ofta likställd med ett slags död, till exempel i dom rader som inleder boken:

I joyously resign from life, descending
to my own funeral in a scent of flowers.

Glädjen innebär alltså ett nedstigande som på en och samma gång är ett avsked till livet och ett bejakande av alla livets slumpartade möjligheter. Att blomsterdoften kommer in, nästan stagnelianskt, understryks av att den lyxupplaga jag köpte hade en bilaga i form av en specialdesignad parfym i minirollerflaska. En outgrundlig doft, ämabel men samtidigt dyster, och absolut ett bidrag till förståelsen av dikternas mix av avsked och välkomnande, av Gudskontakt och absolut frihet:

I don’t know where I’m going.
It doesn’t matter.
Everywhere I put my foot
fate welcomes me with love.

På sätt och vis ligger den här hållningen nära identifikationen med fördömelsen i Baudelaires Les Fleurs du mal. Man skulle kunna karakterisera Bradys projekt som kärnfrisk dekadens, och det ska bli mycket intressant att följa hennes ombygge av givna kategorier och hierarkier i dom kommande diktsamlingarna.