Under vandringen i gamla stan i Donostia (på spanska San Sebastian) pekar våra vänners son på ett hus: ”Där bodde min kompis”.

Åldersskillnaden måste ha varit stor mellan honom och Baskiens viktigaste trubadur, men han säger det med stolthet. Jag ber genast att få bli visad till en skivaffär. Det blir istället en underbar bokhandel, specialiserad på baskisk kultur.

Där köper jag en samlingsskiva och kommer inte åt att lyssna förrän hemma, men den är helt underbar. En späd stark bestämd stämma och ålderdomliga harmonier som matchar språkets klangfullhet.

Mikel Laboa jobbade som barnpsykiater men uppträdde också, och utforskade Baskiens skatt av sånger under förtryckets tid.

En gång på sextitalet skrev poeten Joxean Artze ner några ord på en pappersservett, som Laboa tonsatte redan samma kväll.

Nu är Txoria txori  ett slags Baskiens nationalsång, och även Athletic Bilbaos matchlåt. Joan Baez m fl har sjungit in den.

Den enkla berättelsen om frihetens paradoxer är själv som en fågel på himlen som visar upp hela livets vidd.

Att översätta dess enkelhet till sångbart skick var inte helt lätt. Framför allt handlar det om grammatiken. Den måste sitta rent musikaliskt, i samspel med melodin. Jag tillät mig till och med en omkastad ordföljd, vilket jag annars helst undviker. Men så här blev det just nu: