Freke Räihä blandar konceptuell poesi med arbetarhistoria i sin nya diktsamling Baggböleri (Smockadoll förlag), och resultatet blir anmärkningsvärt hållbart.

Konceptuell poesi kan definieras som en poesi som utgår från existerande språk, gärna dokument, och arrangerar dessa på sätt som anknyter både till bildkonst och musik, och med en filosofisk underbyggnad som går ut på att språket formar verkligheten.

Räihä har visat sitt poetiska handlag i flera lika excentriska som läsvärda böcker, men i mötet med berättelsen om en lockout för skogsarbetarna i Lossmen 1924–1931 (den längsta i svensk fackföreningshistoria) gör han sitt mästarprov.

Boken bärs nämligen upp inte bara av sitt innehåll utan av genomgående formmässiga lösningar, som har fått ett excellent utförande. I synnerhet har Räihä förmågan att välja ut eller själv svarva till repliker med tyngd och övertygelse. Boken skulle enkelt kunna framföras sceniskt.

Tre former växlar om och kompletterar varann: ett återberättande av konflikten på fri vers, inklusive gott om citat; korta, absurda dialoger mellan en frågvis människa och en representant för makten; och en ordlista med valda ord ur den lokala dialekten.

Men det finns en annan skicklighet också, som ger boken dess verkliga skärpa. Det är att Räihä vet väldigt mycket men nöjer sig med att stanna vid antydningar, för att på så vis komma närmare mentaliteten i just den epok han skildrar. Ett inifrånberättande. Som i sin tur gör handlingen lättare att överföra på andra politiska situationer, inklusive dagens.

Till exempel förklaras inte bakgrunden: att storbolagen köpte skog till underpris så att forna nybyggare bara kunde få eländig utkomst som arbetare i den skog dom en gång själva ägt. Det vill säga Räihä stavar inte ut detta, men gestaltar det i stämningarna.

Syndikalismen är också djupt närvarande, men inte som programideologi utan som självklar hållning, med fokus på att arbetarna själva tillsammans råder över på vilka villkor dom ska sälja sin arbetskraft.

I kraftfältet mellan knapphändigt berättande – som förmedlar så många stämningar av solidaritet och frustration – och politisk abstraktion tar Räihä tillfället i akt att vara nunära och till exempel anknyta till dataövervakningen på nätet eller uppmana till att storma Rosenbad.

Avslutningsorden, en travesti på ”Internationalen” blottar den underliggande övertygelsen om att det finns ett messianskt element i all kamp för frihet och rättvisa, och att det binder mänskligheten samman i konfrontationen mot maktens ordningar:

”Från ljuset strida vi mot mörkret.”

Mörkret, som för övrigt känns väldigt närvarande, tack vare ordlistorna som förmedlar hur jävla motig tillvaron är; och även tack vare Håkan Eklunds illustrationer: svartvita skogsscenerier med enstaka grå valörer utstrålar stränga minusgrader i luften och i existensen.