Islamologen Olivier Roy har en intressant essä i Le Monde den 18 november; jag fick fatt i den först idag. Han hävdar att gruppen som blir islamradikala terrorister i Frankrike är tydligt sociologiskt definierad: det handlar om andra generationens invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som söker upp den sak eller organisation som låter dom bli våldsverkare. Alternativt är dom, och i ökande grad, nyliga konvertiter (inklusive några infödda fransmän).

Han ser med andra ord själva upproret mot föräldragenerationen som drivkraften.

”Att krossa Daesh kommer inte alls att förändra denna revolt … i morgon kommer de att slåss på någon annans sida.”

”Huvudproblemet för Frankrike är alltså inte ’kalifatet’ i den syriska öknen, som förr eller senare kommer att gå upp i rök likt en gammal hägring som blev en mardröm. Problemet är dessa ungdomars revolt.”

Dessutom har samtliga som gripit till dödligt våld på förhand identifierats som statsfiender av polisen, påpekar Roy.

Han skriver inte ut några recept, utan presenterar bara detta klara samband, som handlar just om andra generationen (samt dom nyfrälsta) och inga andra. Han har heller inga förklaringar till deras fruktansvärda övervåld, men kallar dåden för ”modernt våld: de dödar som massmördarna gör i Amerika eller Breivik i Norge: kallt och lugnt. Nihilism och högmod är nära förenade.”

Samtidigt har Roy, som är en av dom tydligaste skildrarna av hela det komplicerade politiska spektrum som islam rymmer (och uppväcker), såklart ett budskap: Detta är inte civilisationernas krig. Inte heller jordens förtrycktas revansch. Det är endast fråga om personlig radikalisering, en generationsklyfta som exploderar. Dåden i sig har, slår Roy fast, ingenting med religion eller politik att göra.

Men det känns bråttom (tillägger jag) att bättre förstå dom psykologiska mekanismer som får den här dödliga radikaliseringen att gå så fort. Liksom vid sidan av allt annat. Som en psykologisk tjuvkoppling.