Luckor mitt i raden som skiljetecken i samtida poesi. Eller även prosa.

Dom kan vara av olika längd, men det är oväsentligt.

Frågan är vad tomrummen har för akustisk och vokal motsvarighet.

Det där varierar ju, till exempel vid jämförelse mellan text och uppläsning.

Men jag lutar åt att deras kärna är en ny satsintonation (större tonstyrka, tidig högton som snabbt sjunker) innan den föregående satsen/frasen riktigt har fått klinga ut, eller nå ända ner till sluttonen.

Medan radbrott gör att föregående sats hinner klinga ut ordentligt, till och med med en liten tystnad.

Men tomrummen kan också realiseras i form av tystnader som märks därför att tonhöjden är tämligen jämn. Ett slags uppräkningsmodus. Katarina Frostenson gör ofta på det viset.
Besläktat är  dom syntaktiska (eller fonetiska) kollisionerna som framtvingar en kort tystnad (ofta hos Jäderlund). Krocken är också ett slags skiljetecken, och den fonetiska krocken särskilt i metriskt bunden vers.

Typologin blir alltså, enligt mitt förslag:
Radbrott som sammanfaller med syntaktisk gräns/frasgräns: Första raden klingar ut, eventuell tystnad, nästa rad börjar en ny satsintonation.
Radbrott med överklivning: Satsintonationen fortsätter, men radbrytningen kan markeras med paus, tillskottsenergi eller tonhöjdsförändring. Alternativt att radbrottet inte hörs alls.
Luckor/tomrum i raden: Anger antingen ny satsintonation, men inte med samma kraft och duration som vid radbrott, och ofta med ingen paus, ELLER markerade pauser i jämn tonhöjd. Det är nånting med att tiden blir som gripbarast ifall tonkurvan är rak. Samtidigt som uppräkningsstämningen ger en poetisk effekt genom att dom ingående elementen likställs. Hiatus i en friversrad nästan kräver en paus. Och jämn tonhöjd. Annars försvinner själva effekten av krocken. Det blir precis som att sätta in ett radbrott.