Tänk om det är printen som är konstverket, inte den lagrade bilden i datorn? (Ja utskriften, eller det som visas på en skärm på en utställning.)

(Jämför den tryckta dikten och den upplästa dikten, partituret och det musikaliska framförandet.)

Originalet bara en resurs, full potentialitet.

Det blir ett annat sätt att beskriva trafiken då.

Och kanske också en annorlunda metafor för tänkandet, för vägen från inventio till actio.

Skärmen jag jobbar med bilden på är hela tiden genomlyst inifrån. Men om jag jobbar på den för att den sen ska möta världens ljus, under bestämda eller obestämda förhållanden?

Och omvänt ifall jag uppfattar den digitala (eller omsorgsfullt tryckta) reproduktionen som ett av många möjliga tillfälliga ljusfall, ofta utifrån tämligen konventionella principer? Då beundrar jag inte längre, utan gissar vad som kan ha förevarit.

Skrivandets utveckling i tiden. Läsandets tvärsäkra blick som successivt raseras. Tills i bästa fall bara språket finns kvar.