Storhet

Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur bra det första trumslaget sex sekunder in i Beach Boys ”Wouldn’t it Be Nice” är. Hal Blaine gör allt rätt, som så ofta under sina 35.000 studioinspelningar. Världen förändras en rejäl bit på en sekund. Men jag kan inte från ljudspåret analysera vad som egentligen händer (eftersom jag inte kan hantverket och aldrig kommer att lära mig det). Storheten är uppenbar, igenkännbar som sån. Ljudbilden är mätbar, kan översättas till grafer. Men endast den praktiska erfarenheten kan närma sig den slutgiltiga förståelsen.

Fast det har nog hänt att jag satt in ett adverb med jämförbar tillfredsställelse. Dock utan anspråk på storhet. Ja just det: identifikationen med studiomusikern är ett viktigt spår i det estetiska funderandet. Kanske en förebild för kritikern och översättaren att ta fasta på. Ja för författaren, konstnären i allmänhet. Som livsideal? 

Efterår

Nu är läge att påminna om att ”höst” betyder ”skörd” och att också ordet ”år” går tillbaka på ”skörd”. Dom gamla blotade til árs ok friðar – för riklig skörd och fred.

Vad har du samlat, hur ska det användas?

Samtidigt innebär hösten uppstart på nya verksamheter och planeringsmoduler. Som inte riktigt känns som sådd utan mer som dikesgrävning.

Kanske en skrivandets Bondepraktika skulle kunna bli en storsäljare?

Tid att så, tid att skörda, tid att åka in till marknaden. Tid att bära stenar, tid att bära tillbaka stenar. (Jfr. Predikaren)

Att titta på rätt ställe

Genitiv är en hopkoppling av två substantiv till en större enhet. Hopkopplingen kan utföras med prepositioner (engelskans ”of”), eller genom att substantiven ställs bredvid varann så att det står klart att dom bildar en enhet, ofta med en enda huvudbetoning, inklusive sammansättningar: “lastbil”.

Hopkopplingen kan även göras med hjälp av kasusböjning: specifika genitivändelser på substantiven och deras bestämningar, som till exempel i äldre indoeuropeiska språk; varvid genitivkasuset då även har andra användningar, till exempel att vissa verb tar genitivobjekt, som “sakna” i isländskan, det betyder ungefär samma sak som på svenska men konstrueras med genitiv: ég sakna hans.

Det är också från kasuset som genitiven har fått sitt namn, vilket fördunklar att grundfunktionen är alla slags hopkoppling, som därefter får olika betydelser och bruk alltefter tradition och situation.

Svenskans genitiv, jämte pronomina vår enda återstående kasusböjning, är en nödlösning, precis som i engelskan. Att använda sibilanten /s/ som fogeelement för att signalera att hopkoppling äger rum mellan eller inuti ord (och det finns också gott om andra fogemetoder, ofta av äldre datum, med vokalförändringar (”gata”-”gatukorsning”) eller inskottsvokaler (/e/ i ordet “fogeelement”)). Att jag kallar det en nödlösning är av estetiska skäl: det blir aldrig vackert utan på sin höjd funktionellt, och det där /s/ är så påträngande att dess användning måste minimeras i poesi eller god prosa.

Vad genitiven betyder är alltså situationsbestämt och måste läras in från användning till användning, vilket ger många anledningar till missförstånd, förvirring och otydlighet; särskilt som hopkopplingarna ofta semantiskt sett motsvarar hela satser (”höstens ankomst” har samma argumentstruktur som “hösten kommer” men når inte upp till att vara ett påstående – nånting som kan användas i osund argumentation). Men det största missförståndet är ändå det utbredda teoretiska antagandet att genitiv-s skulle signalera ägande i bemärkelsen “innehav” eller “förfoganderätt”. Så är inte fallet. Det är en användning bland många men som av obegripliga skäl har vunnit hegemoni, kanske som en återspegling av kapitalismens logik.

Som översättare tycker jag alltmer att genitiv-s är en styggelse och går ofta på <s>-jakt i slutredigeringen, till förmån för antingen sammansättningar eller prepositionskonstruktioner, gärna med “hos”. Avundsjukt konstaterar jag att jämtskan saknar genitivformer, och dessa är också mycket mer sällsynta i norska dialekter, varav några ju också har tillgång till garpegenitiven “Ole sin hest”, som är mycket tydligare och snyggare.

Anledningen till att jag kom att tänka på genitiv där jag sitter och skriver på bryggan i sensommarsolen (knappast “sensommarens sol” …) var ett resonemang kring metaforer. Det finns en utbredd estetisk avsky hos många mot alltför ostentativa metaforer – samtidigt som språket till själva sin natur alltid är metaforiskt, eftersom betydelsen hos ord och konstruktioner förskjuts vid varje användning så att dom förändras och spaltas upp över tid: en avdrift som formulerades av Sergej Karcevskij och utarbetades av Roman Jakobson.

Vantrivseln avser dom metaforer som gör anspråk på att vara metaforer, genom att erbjuda en alltför rättfram symbolisk tolkning eller genom att signalera “här kommer en metafor”, mest typiskt genom en genitivkonstruktion, som hos Karlfeldt “höstmånens röda kastrull”, där han i dalmålningsanda gör liknelsen så övertydlig att det blir själva pekgesten som gör störst intryck: fingret kastar en skarp skugga på månen.

På samma sätt skymmer användningen av -s för att signalera ett samband byggt på likhet metaforens sanna väsen. Nämligen att det litterära språket begär att användas på fel sätt, eller åtminstone nya häpnadsväckande sätt.

Djurens liv

För mössen är stugan en stor utmaning, en mångdimensionell labyrint av ingångar utgångar övergångar mellan trängre och vidare mörkare och ljusare rum. Dom har ingen överblick utan det enda som behövs är ett ytterst gott detaljminne för komplicerade serier av förflyttningar som nöts in genom trial-and-error. Dom mänskliga forskningsexperimenten är således högst realistiska men oftast förbålt enkla. I mössens värld kan man tänka sig stugan liksom ut-och-invrängd, varvid mellanrummen mellan ytter- och innerväggar är själva centrum, infrastrukturen, där det gäller att hitta och lära sig passagerna till yttervärlden och till människorymderna; detta är varje mus egen uppgift eftersom dom förmodligen inte kan kommunicera utan bara lära av varandra genom imitation och doftspår. Mössens tillvaro är ju en rotlös slumptillvaro där lyckade operationer bevaras som minnesspår och förstärks när dom upprepas; förmodligen blir vissa banor så automatiserade i hjärnan att en mus kan besluta sig för ungefär ”nämen tänk om man skulle kila opp högst opp och tugga lite madrass idag och kanske träffa nåra polare”. Därmed har en modell av stugan fått ett neurologiskt korrelat! Allra mest imponerande är kanske beslutet att gnaga sig igenom på ett visst ställe, därför att materialet ger vika eller därför att nånting mycket lockande och ätbart kan anas på andra sidan väggen. Ibland är det projektet så målmedvetet att ett insisterande skrap till och med når människornas öron. I andra fall kanske det är mer en förströdd hobby att gnaga lite där nån annan (eller var det jag själv, minns inte?) redan har börjat och kanske bryta igenom först efter ett par generationer. Ute i dom stora upplysta salarna krävs ett annat slags vaksamhet och framför allt förmågan att hitta en osynlig position och vänta där tills det rätta tillfället infinner sig: till flykt eller till kalas. Man undrar verkligen hur livet i skogen eller i åkern skiljer sig från livet inomhus och inne i väggarna. Är det vissa individer som specialiserar sig på symbios med människorna, av slump och på grund av specialbegåvningar? Så att vissa hittar tillbaka gång på gång och blir alltmer hemmastadda, medan andra gav upp redan ett par decimeter in i sprickan i cementgrunden? Du som ligger här på en träplatta med nacken knäckt av en kopparbygel, vad skulle väl du ha kunnat berätta, hur skulle dina memoarer se ut från några sommarmånader år 2015, och kanske en oändlig vinter dessförinnan?

Poesidebattens anatomi

Det litterära systemet förändras när en ny generation definierar sig genom att avfärda den rådande estetiken utifrån andra kriterier än dom som gav den tidigare generationen dess övertag. Sen fastnar dom där slagorden i det allmänna medvetandet och definierar den nya hegemoni som gradvis uppstår när upprorspersonerna snart gör karriär.

Samtidigt finns en populistisk dimension, där själva estetiken ifrågasätts utifrån kriterier som begriplighet och folklighet, en kritik som egentligen vänder sig både mot de gamla och de nya, med det direkta tilltalets omedelbarhet som ideal.

Det litterära systemet förändras således cykliskt, närmast ekologiskt (och vilka slagord som får genomslag är i mångt och mycket en slump), medan icke-representationen utövar ett konstant tryck på litteraturens makthavare.

Problemet är att det litterära systemets självbild, byggd som den är på negativ historieskrivning (opposition mot föregångarna) är oduglig som kritiskt verktyg. Kategoriseringarna förmår inte säga ett vettigt ord vare sig om dom som befinner sig innanför systemet, i nåndera av generationerna, eller om dom som hamnat utanför. Skoltillhörighet och -ismer är negativ, förblindande information om ett författarskap eller ett verk.

Trycket från icke-representationen är däremot ständigt produktivt, eftersom all god konst är antiestetisk till sitt väsen, på den personliga uppgörelsens nivå. Däremot näppeligen populistisk.

Det går att göra karriär, i samband med ett generationsskifte för vilket tiden var mogen, genom att framställa sig som marginaliserad och verklighetsnärmare. Vilket också är sant, just då! Den negativa definitionen av föregångarna blir en språngbräda som tar en över staketet.

Väl där, med lånad energi från alla dom icke-representerade, vidtar ett annat slags prövning. Att uppfylla dom förvärvade mönstren, eller att söka sin egen väg, en väg som med nödvändighet är anti-estetisk, för att inte säga kufisk. Och som knappast kommer att röna omedelbar uppskattning. Därför att samtidens estetiska omdöme, en kollektiv skapelse, slumpmässig ifråga om vilka ideal den proklamerar, i så hög grad är med och förutbestämmer mottagandet (och därmed också vilken typ av böcker som har en chans att bli utgivna).

Det kufiska har att kämpa mot samtidens strävan efter normalisering i namn av en tillfälligtvis uppkommen estetik. Det kufiska kan nämligen aldrig bilda skola, åtminstone inte på hemmaplan. Den maximala framgången är att trots allt bli respekterad som unik solitär, okategoriserbar men genial (dom två sakerna hör ihop) och från den positionen verkligen kunna arbeta för det icke-representerade i kamp mot systemet, ända ner på syntaxnivå, och ifrågasätta vilkas berättelser det egentligen är som berättas.

Träddiagram

Det är ett dåligt granår, fick vi lära oss av Göran. Toppskotten bara 10-12 cm, ett annat år kan dom bli över halvmetern. Sen grenar dom sig högst opp och väntar på nästa år. Utmärkt exempel på epigenes: att celltillväxten äger rum i samspel med omgivningens förutsättningar.

GrankottarVi fick också lära oss att döende granar producerar en massa kottar. Det är alltså motsatsen till ett friskhetstecken. Kanske granpoesi. Jag försökte hitta ett Chlebnikovcitat som går ut på att ”när människan dör, då sjunger hon sånger”, men den dikten ville inte dyka upp.

Lövskogsbete

Bonden berättar, i salen bland släktfotografier och tavlor och vackra föremål och en malmsjöflygel, att ost är koagulerat solsken, men processerna bestämmer vilka näringsämnen som kommer i. Har getterna eller fjällkorna fått beta i skogen då fylls osten till exempel av nyttiga fettsyror. Stordriften ger många gånger fler liter mjölk, men den mjölken är mycket mindre lämpad för förädling. Jag tänker på bröd som fått jäsa så fort att kroppen inte kan tillgodogöra sig dess innehåll. Jag tänker på prosan.

Modernitetens mystik

Poeten och essäisten Bo Gustavsson har en säregen förmåga att både vara tidlös och modernistisk. Man kan säga att han ger mystiken en samtida gestalt och i andra riktningen framhäver de estetiska experimentens mer eller mindre bekända esoteriska sida.

Gustavsson ligger mycket nära de tankar som den syrisk-libanesiske poeten Adonis ofta givit uttryck för: att sufismen och surrealismen (m fl -ismer) möts i arbetet att befria människan från hennes tankebojor.

Poesi som praktik för att nå en verkligare verklighet.

FullSizeRender

I den senast utkomna essäsamlingen Det nya nuet (Celanders) görs många ögonöppnande kopplingar mellan konstnärliga, religiösa och filosofiska försök att rucka det timligas tyranni till förmån för nånting dolt. Essäer om författare som Artaud, Katarina Frostenson eller den blide öländske poeten Anders Johansson ställer deras strävan i ett delvis nytt ljus. Men också de filosofiska läsningarna kan vara häpnadsväckande.

I en utmärkt introduktions till den ryskortodoxe tänkaren Lossky görs följande konstaterande:

En mystik som också upphäver mystiken utgör därför målet för den ortodoxa spiritualiteten. Det är ett tillstånd som påminner mycket om moderna sekulariserade människors vilsna livskänsla. Att befinna sig i det existentiella mönstret med ovisshet och vilsenhet som enda kompass beskriver väl vår tids andliga predikament. Vi är alla mystiker utan att veta om det!

Med andra ord kan det konstateras att Gustavsson gör kritiken av moderniteten till en möjlighet och inte bara en ökenvandring. Här har vi förmodligen nyckeln till hans djupögda litterära förståelse.

Dessutom – och jag är inte alls förvånad – är Gustavsson ungefär den enda i Sverige som har begripit filosofen Alain Badiou på hans egna premisser och genomskådat hans djupa allvar.

Missmod i rimverkstan

Gamla metriska översättningar slamrar så förskräckligt att dom knappt går att stoppa in i prosa. Utmärkta grejer av hantverkare som Karl Asplund. Samtidigt har jag själv inte handlaget för att både fånga frasering och rim. Mina surrogattexter ger samma intryck som en talare som inte förmår hålla sig på jämnt avstånd från mikrofonen. Volymen går upp och ner och ibland blir det överstyrt.

Men det är inte bara en fråga om tradition, och om att jag inte har gått tillräckligt i de gamles stränga skola. Svårigheterna handlar väldigt mycket om modernismens outsäglighetsestetik, poesin i dialog med det som inte går att sätta ord på. Trasigheten i uttrycket måste synas; det ska komma en röst som är osäker och svajar därför att genombrotten sker i lakunerna.

Lösningen blir ofta en småtråkig medelväg, där briljansen tonas ner till förmån för betydelsebärande defekter.

Special defects.

=

John Lennon accepterade i en intervju på ett bräde alla kufiska tolkningar av Beatlestexter med orden ”It’s all there”; till exempel tänker jag mig att psykedeliska experiment hörde till tidsandan men kanske inte därför återfinns direkt bokstavligen kodade i låtarna. Som nån tidigare låntagare av Beatles’ Lyrics på Sundsvalls Stadsbibliotek hade klottrat i marginalen: ”Obladioblada=knark!”.

Sen finns det en helt annan aspekt av tolkandet, den att man ger ut av sig själv. Den dialogiska varianten, kanske allra bäst beskriven i Freuds sena, eftersinnande texter ”Konstruktioner i analysen” och ”Den ändliga och oändliga analysen”.

Vad Freud begriper sig på – liksom förstås många andra slags praktiska utövare av själavård, litteratur, trollkonster – är den performativa rekylen. Tolkningshandlingen förändrar allt och lämnar allt orört. Men för tolkaren och hens krets ligger stormens vågor länge kvar djupt i havets minne.

Volta Gemini

Stockholms sista dammsugarreparatör (åtminstone enligt dom själva) reparerade våran dammsugare så att vi slapp köpa en ny med osäker kapacitet. Det var ett kretskort som behövde lödas fast igen. Det handlar dels om pengarna, dels om handhavandet av jordklotets ändliga resurser, men också väldigt mycket om att få hålla fast vid en apparat som en trivs med. På papperet så är allt jämförbart, men i praktiken väldigt svårt att få pejl på vad som funkar och inte funkar för den enskilda användaren. Det finns en hel filosofi i det där — att laga grejer för att slippa vara konsument — men snart kommer det inte att finnas några reparatörer kvar och det blir till att sitta i sitt pörte och förtvivlat hänga med i YouTube-tutorials som förutsätter att dom rätta redskapen och reservdelarna finns till hands.

Jasnart kommer verkligheten bara att bestå av okunnig personal som upprepar mantrat ”det kostar lika mycket att laga som att köpa en ny och bättre” och av förtvivlade egenreparatörer som på nåt ologiskt vis befinner sig tillbaka i en Hermodstidsålder innan allting var datorstyrt: apparaterna och vi själva.

Att ha uppfunnit och namngett ett nytt hopp, förlängt ett fall, skrivit den här dikten

Vad är en författare? (Foucault), en helt annan fråga än Vem är författare? /och inte!!!/ och svaren mångfaldiga: alla sätt som finns att använda utsägelsepositionen som gymnastikredskap, och inget av dom fel. Ja det är en specifik fråga till varje dikt eller bok men med ett undflyende svar om det ska vara nån mening med alltihopa.

Att gå in i en given utsägelseposition och sen inte dekonstruera den det blir ingen rolig match att se på och ungefär det enda man kan kritisera en författare el läsare för.

Men ordet utsägelseposition och diskursdimensionen alldeles nödvändiga för att kunna mäta skeendena och förväxlingarna. Rätten att inte bara vara en litterär konstruktion. Prerogativet att hitta på ett eget hopp från trampolinen och få det uppkallat efter sig. Eller helt missförstås.

Utsägelsen är som mötet mellan kroppen (den biologiska, den av samhället formade) och gravitationen (kropp i bemärkelsen nånting med massa), med tilläggsinstruktionen att fallet må förlängas. Eller förvrängas. Eller förträngas. (Osv.)

Om nu nån säger titta på MÄJ eller medföljande säger och riggar det titta på HÄNNE, då är det liksom inte en utsägelse längre, och ofta inte ens ett fall. Dom håller sig seglande uppe i luften hitom plinten med hjälp av personlig utstrålning och vet inte om –det skulle kunna förstöra förtrollningen att väcka dom – att självbelåtenheten är ett självmål, det är att trampa igenom trampolinen.

Nödvändigheten av diskursbegreppet

Allt tal är fiktion, är lögn. Sanningen befinner sig nån annanstans och kan bara hämtas genom att talet bryter samman av sig självt eller av skam inför vad det låtsats representera.

All fiktion och all lögn är tal. Diskursens pretentioner orimliga och just därför måste den avslöjas som diskurs för att dess andra sanning ska bryta fram.

Det sanna talet är inte sant i kraft av sin överensstämmelse med en verklighet utan i kraft av sin destruktivitet. Det river ner ett annat tal som härskade dessförinnan. Visst finns en tillfredsställelse i att ge sin egen erfarenhet röst, och visst kan en räkna på mångas igenkännande och erkänsla. Men bilningen är det primära.

Och i särskild synnerhet bilningstraditionen. Nätverket av nedrivare genom historien. Och att se vad det är dom gör upp med och därmed själv stärkas i sin egen uppgörelse.

Bilning, en metod för att riva eller göra hål i hårda byggmaterial såsom tegelbetong och liknande. Tidigare skedde bilning för hand med hjälp av slägga och huggmejsel, men idag sker bilning i huvudsak maskinellt. Bilmaskiner kan vara pneumatiska eller hydrauliska. De varierar i storlek från mindre, handhållna till större monterade på grävmaskiner eller egna chassin. (Wikipedia)

Och det är här diskursbegreppet behövs upprepas. Att slå fast diskursernas diskursivitet genom hela makthistorien för att sen ge sig på dom med alla upptänkliga medel. Idag.

En bokhandel och mycket annat

Gyelsvv

Gyrðir Elíasson passerar Nesjavellir.

Min ciceron till begagnade böcker stannade utan förvarning vid det här stället i Selfoss: selfossbokakaffiEtt utmärkt plejs, fint skött bokhandel, bastant antikvariat, gott kaffe, uppläsningskvällar och stor bokutgivning, ett dussintal titlar om året – i en stad med knappt sjutusen innevånare.

Föreståndaren Bjarni Harðarson gav mig sin senaste bok, där en av bipersonerna i Njáls saga, Mörður, har ordet. Han visade även sin senaste nyordning, en hylla för värstsäljare – böcker som absolut ingen vill ha. Av respekt för dom ratade författarna är bilden suddig.

selfossworstMenMm

Men det konstigaste med resan var kanske att vi pratade om att Steinunn Sigurðardóttir har hus i Selfoss men mestadels tillbringar sin tid nere på kontinenten. Och så visar det sig efteråt att hon hade varit där just den dan!

 

Mitt inlägg på Brechtkvällen

Intervention vid 10tals Brechtkväll ”Låt er inte förföras” den 7 maj 2015

Upprepningen kommer utifrån i form av sanningar.
Sanningarna uppstår genom att upprepas
inte genom att bevisas.
Dag efter dag efter dag efter dag efter dag
efter dag efter dag.
Dag efter dag.
Till slut är X själv med och upprepar dom
Med munnen eller med likgiltigheten
Med antydningar eller instämmanden
Munnen tar formen av ett stelt leende
medan X tar sig igenom ett samtalsämne
eller en aktuelltsändning
lyssnande.
Ett stelt artigt lite avstängt leende
som också är ett statement –
som också är med och genomför upprepningen.
Dag efter dag efter dag efter dag efter dag
efter dag efter dag.
Dag efter dag.
“Munnen i nolläge”
kan vi kalla den åkomman.
X lägger sin röst utan att använda rösten.
X instämmer utan att använda stämbanden.
Det är tyst
och på den öde byggtomten av tystnad
reser upprepningen sina överdimensionerade maktbyggnader.
Tystnaden och det artiga stela leendet
gräver en grop som blir källarvåning och skyddsrum och fundament
i det överväldigande palatset:
Ideologin.
Tystnaden tjänstgör därinne.
I nästa scen står byggnaden färdig och X tjänstgör därinne.
Som tjänare med bugningar.
Som anställd med rätt attityd och inställning.
En byggnad av tystnad.
Och det märkliga är att protesterna låter så pipit därinne
eller på parkeringsplatsen torget piazzan därutanför
eller i det korta nyhetsklippet från demonstrationen
om den nu alls har turen att få plats
i nyhetsvärderingen.

Vad ska protesterna ha för form
för att inte definieras av upprepningen,
uppslukas av tystnaden,
bli till gester i ett större spel?
Vad ska vi ha för strategi
för att protesterna inte ska bli proteser
“och mista namnet handling”
som Hamlet skulle ha uttryckt det,
den store tvekaren
som utkämpar sin oformliga tvekamp,
eller som en vän till mig sa
efter att ha lämnat partipolitiken:
“Nu har jag slutat brottas med grisar!”
Protesterna måste få en egen form
för att inte sluta som proteser.
Eller också
– eftersom varje metafor går att vända ut och in på
vilket är en förutsättning för att kunna hoppas
att det överhuvudtaget finns en räddning –
är det just fantastiska proteser vi behöver
tillverka
för att kunna protestera med kraft.
Högteknologiska underverk
av språk, musik och bild och dans
enkla till designen, lättanvända,
men med avancerad teoretisk underbyggnad
och sammanfattande en mångfald av erfarenheter
som har det gemensamt
att dom kommer bort
i den generella upprepningen:
klass
kön
språk
ras
den pågående biologiska världsundergången.
Dom här orden är famlande proteser
som behöver stärkas och styrkas
och det är här konsten kommer in.
Estetiken
inte som läran om det vackra,
det är borgerligt artonhundratal,
utan som läran om det orättvisa
i hur världen definieras
och till och med varseblis.
Klass ras kön miljö
behöver estetiken
för att bli mer än bara ord
och den där estetiken
kan hämta starka intryck
från Brechts praktik
som jag skulle vilja kalla
i det här sammanhanget
motsägelse
i motsats till
upprepningen.

Upprepningen.
Dag efter dag efter dag efter dag efter dag
efter dag efter dag.
Dag efter dag.
Bryts upp av den blixtlika motsägelsen
som exponerar upprepningens innehåll
och lyfter fram vad som blivit uteslutet
eller bortdefinierat
och kanske till och med låter tystnadens byggnad bli synlig.
Vari består då den här motsägelsen?
“Består” är nog fel ord
för den är tillfällig och övergående
snarare än beständig.
Motsägelsen ställer grejer bredvid varann
som vanligtvis
i den generella upprepningen
inte tänks ha med varann att göra
till exempel den generella upprepningens sanningar
och dom erfarenheter som den utesluter eller definierar bort.
Bortträngningen hos Freud.
Den immanenta kritiken hos Marx.
Walter Benjamins egenartade och ständigt kraftfulla användning av ordet “bild” som en unik händelse snarare än en beständig avbildning.
Motsägelsens former kan helt enkelt vara
det oväntade rimmet i en hiphoptext
som ställer förortens erfarenhet
mot den generella upprepningens sanningar
i blixtbelysning
så att det bränner till i hjärnan
på lyssnaren.
Motsägelsen kan vara Jenny Wrangborgs förmåga
att med hjälp av ett oerhört exakt språk ställa
arbetsgivarperspektiv mot arbetarperspektiv
i en och samma bild,
individuell underordning mot kollektiv kamp,
sammanställningar som också dom
får det att bränna till i hjärnan,
skapar misstro mot den genererella berättelsen
och mer eller mindre förskjuter läsarens lyssnarens
varseblivning av verkligheten.
Motsägelsen bygger på jämförelse
och estetiken
och det konstnärliga hantverket
ger den där jämförelsen en form
och gör begreppen verksamma
till handlingar mer än beskrivningar.
Det växer ut muskler på protesen
och protesten blir till musik.

Taking off (Prosaeftertankar)

En sak måste tilläggas efter att ha föreläst om poesi och prosa på Akademin Valand, Litterär gestaltning: en dimension som dök upp under själva seminariet.

Det finns en prosa som håller sig till saken, där språket är underordnat och inte expansivt. Även om språket fortfarande och i kanske ännu högre grad bestämmer vad som är möjligt att tänka, till exempel lagtext och dess relation till villkorssatser, dom olika varianterna genom historien. Eller naturvetenskapen. Lagar kan bara formuleras i markbunden prosa.

Så att när ”prosa” i en walterbenjaminsk, agambensk tradition handlar om erövrandet av nya betydelser och sammanhang, ett slags uppstigning, så finns det också en prosa som håller sig på marken, eller till och med är exakt och finjusterad. Jag kommer att tänka på en vän som hyllade filosofen Adolf Phaléns stil just därför att den var jämn som en verktygssats från Bahco.

Och dom två dimensionerna är numera djupt relaterade. Den prosa som lyfter kan kritisera den prosa som inte lyfter, men ogiltigförklarar den inte alls, tvärtom hyllar den genom att visa fram dess begränsningar.

Här har vi den felbenämnda striden mellan postmodernism och vetenskap i närbild. Dekonstruktionen gör inga anspråk på att falsifiera tidigare texter; men dess skrivsätt ger ett annat perspektiv och en bredare förståelse.

Den flygande prosan historiserar den tidigare sakprosan genom att visa fram dess begränsningar. Det är därför dess praktik är djupt nödvändig och måste definieras bättre, frimodigare.

Desautomatisering

“Tack tack” är inte ett tack.

“Hej hej” är inte ett hej.

Det är vårdslösa användningar. Fel använda kan dom förolämpa, avfärda.

Tack är samma ord som “tänka”. “Tack tack” är alltså tanklöst.

Hej är samma ord som “hel, frisk”. Men “Hej hej” innehåller ingen välgångsönskning.

Var kommer den här lösheten ifrån, den nästan automatiska graderingen av dom mänskliga kontakterna?

Vem var det för länge sen som framhärdade i att önska GOD morgon, GOD dag, nästan som vore det en sträng befallning? Det kan vara från ett författarbesök med Maria Wine.

Alltså misstaget att säga “Hej hej” till nån man borde eller ville omfamna. Eller devalvera äkta känd tacksamhet genom att utbrista “Tack tack”.

Reduplikationen borde ju förstärka, som i sydasiatiska och polynesiska språk, bland annat. “Mate” på maori betyder sjuk, “mate mate” död. Istället kopplar fördubblingen kraften ur ordet.

Säger vi “Tack tack” för att slippa tacka?

Säger vi “Hej hej” för att slippa hälsa?

Nej. Inga såna bedömningar har gjorts. Ändå verkställs dom lite för ofta.

Det är här poesin träder in. Jämte andra återerövringspraktiker. Desautomatiseringen. Hej! Tack!

New York-amatörens rapport

Utsikt från hustak nära Central Park 12 april.

Utsikt från hustak nära Central Park 12 april.

Organiskt växer husen upp på varsin tomt eller rivs för att ge plats åt nya, högre. Inbördes så oerhört olika, vart och ett i sin tid, sin glans eller förfall. Dom är nia egna monument, dom flesta representerar ingen annan makt än att stå där. Och alla skyltar kan bytas ut. Nassau Street 122 består av en brant, smal trappa med tre våningsplan, lägenheter tvärs igenom huset men med ingången placerad på olika ställen, beroende på var i trappan: högst upp=längst bort, etc. Och i golvplanet en affärslokal, billig herrkonfektion. Längst in en kubistisk bakgård i brunt och gjutjärn, ljuset uppifrån varierar bara i intensitet med vädret och mörkret. Men tvärs över gatan pågår ett bygge, ett tjugofemvåningshus som skymtar fram lite varstans i omgivningarna när det inte är dolt bakom ännu högre hus. Jobbarna i hjälmar har högst varierande arbetsuppgifter – inte minst att forsla rätt grejer till rätt plats vid rätt tillfälle, exempelvis en vägggjutning eller en fönstermontering. Dom vet sin plats och sin tid och umgås mycket däremellan och dricker mycket kaffe i stora pappmuggar. Huset med lyftkran högst upp ser inte ut att bli nånting särskilt, men säkerligen utmärkt att bo i, kanske med samma eftertänksamhet som utmärker byggjobbarna.

En tomt kan bli precis vad som helst.

Kunskapsestetik

När jag utbrister ”bra vetenskap” menar jag sånt som att upprätta kategorier som återspeglar egenskaper hos materialet, och framför allt att kunna renodla orsaksrelationer och samband i all deras komplexitet … men i det enskilda fallet råder slumpmässighet. På så vis förblir jag postmodernist eller åtminstone antideterminist.

Två faktorer spelar in: världens kontingens och kunskapens begränsningar (vars former är en aspekt av världens kontingens).

”Bra vetenskap” inte olikt ”Bra poesi”, faktiskt. Bourdieu/Benzécri t ex.

Radbrytningens makt

scan004

Sen länge förföljs jag av Olivier Cadiots översättning av Psaltaren, och av andra bidrag i det stora Bibelöversättningsprojektet i början av 2000-talet. Det finns en sån självklarhet i hur han (i samarbete med Marc Sevin) använder radbrytningarna för att skapa struktur. På svenska gör Eva Ribich samma sak i sina egna dikter.

Det blir sång av enkelheten. Kanske i brist på alla andra ledtrådar. Och jag tror att till och med sångpoeter som Paul Simon skulle kunna översättas till det här. Asymmetrisk parallellism istället för till exempel rim. Med ett ytterst känsligt öra riktat mot meningen.

Allt annat än uppstyckad prosa. Snarare vers. Röst. Förföljelsen består i hur bra det blir, helt obegripligt. Utan mönster?

Umami

Smaken umami är speciell eftersom den inte går att lokalisera fysiologiskt (var den äger rum) och även är hopplös att beskriva – litegrann som ”färgen som inte finns” hos Ingela Norlin. Det finns ett utmärkt kapitel om den i Jonah Lehrers bok om sinnena, hjärnan och litteraturen Proust Was a Neuroscientist.

Och just på grund av det här undflyende blir umami vagt symboliskt, kanske lite som nyromantikens blå blomma. (Eller den litterära etc strävan blir umamisk.)

umamiDärför är det lite chockartat att finna att Unilever säljer den på burk i kiloförpackningar. En känsla som påminner om att läsa recept för hur en skriver en bestseller.

Semikolon

semikolon

Helt underbar pedagogisk föreläsning av Siv Strömquist på Bibliotek Plattan igår om skiljetecknens historia, inbjuden av Fredrik Lind. En gång ska jag berätta om hur jag hör skiljetecknen; dom utsatta, dom överkörda och även dom oförverkligade. Här är en rec av hennes Skiljeteckensboken i Med andra ord!