Gamla metriska översättningar slamrar så förskräckligt att dom knappt går att stoppa in i prosa. Utmärkta grejer av hantverkare som Karl Asplund. Samtidigt har jag själv inte handlaget för att både fånga frasering och rim. Mina surrogattexter ger samma intryck som en talare som inte förmår hålla sig på jämnt avstånd från mikrofonen. Volymen går upp och ner och ibland blir det överstyrt.

Men det är inte bara en fråga om tradition, och om att jag inte har gått tillräckligt i de gamles stränga skola. Svårigheterna handlar väldigt mycket om modernismens outsäglighetsestetik, poesin i dialog med det som inte går att sätta ord på. Trasigheten i uttrycket måste synas; det ska komma en röst som är osäker och svajar därför att genombrotten sker i lakunerna.

Lösningen blir ofta en småtråkig medelväg, där briljansen tonas ner till förmån för betydelsebärande defekter.

Special defects.