“Tack tack” är inte ett tack.

“Hej hej” är inte ett hej.

Det är vårdslösa användningar. Fel använda kan dom förolämpa, avfärda.

Tack är samma ord som “tänka”. “Tack tack” är alltså tanklöst.

Hej är samma ord som “hel, frisk”. Men “Hej hej” innehåller ingen välgångsönskning.

Var kommer den här lösheten ifrån, den nästan automatiska graderingen av dom mänskliga kontakterna?

Vem var det för länge sen som framhärdade i att önska GOD morgon, GOD dag, nästan som vore det en sträng befallning? Det kan vara från ett författarbesök med Maria Wine.

Alltså misstaget att säga “Hej hej” till nån man borde eller ville omfamna. Eller devalvera äkta känd tacksamhet genom att utbrista “Tack tack”.

Reduplikationen borde ju förstärka, som i sydasiatiska och polynesiska språk, bland annat. “Mate” på maori betyder sjuk, “mate mate” död. Istället kopplar fördubblingen kraften ur ordet.

Säger vi “Tack tack” för att slippa tacka?

Säger vi “Hej hej” för att slippa hälsa?

Nej. Inga såna bedömningar har gjorts. Ändå verkställs dom lite för ofta.

Det är här poesin träder in. Jämte andra återerövringspraktiker. Desautomatiseringen. Hej! Tack!