Poeten och essäisten Bo Gustavsson har en säregen förmåga att både vara tidlös och modernistisk. Man kan säga att han ger mystiken en samtida gestalt och i andra riktningen framhäver de estetiska experimentens mer eller mindre bekända esoteriska sida.

Gustavsson ligger mycket nära de tankar som den syrisk-libanesiske poeten Adonis ofta givit uttryck för: att sufismen och surrealismen (m fl -ismer) möts i arbetet att befria människan från hennes tankebojor.

Poesi som praktik för att nå en verkligare verklighet.

I den senast utkomna essäsamlingen Det nya nuet (Celanders) görs många ögonöppnande kopplingar mellan konstnärliga, religiösa och filosofiska försök att rucka det timligas tyranni till förmån för nånting dolt. Essäer om författare som Artaud, Katarina Frostenson eller den blide öländske poeten Anders Johansson ställer deras strävan i ett delvis nytt ljus. Men också de filosofiska läsningarna kan vara häpnadsväckande.

I en utmärkt introduktions till den ryskortodoxe tänkaren Lossky görs följande konstaterande:

En mystik som också upphäver mystiken utgör därför målet för den ortodoxa spiritualiteten. Det är ett tillstånd som påminner mycket om moderna sekulariserade människors vilsna livskänsla. Att befinna sig i det existentiella mönstret med ovisshet och vilsenhet som enda kompass beskriver väl vår tids andliga predikament. Vi är alla mystiker utan att veta om det!

Med andra ord kan det konstateras att Gustavsson gör kritiken av moderniteten till en möjlighet och inte bara en ökenvandring. Här har vi förmodligen nyckeln till hans djupögda litterära förståelse.

Dessutom – och jag är inte alls förvånad – är Gustavsson ungefär den enda i Sverige som har begripit filosofen Alain Badiou på hans egna premisser och genomskådat hans djupa allvar.