Verbet ”skulle” har två modala användningar: att ange att det som omtalas är hypotetiskt och att det är villkorat, dvs beror av nåt annat faktum. Men en följdbisats ”… då skulle jag” är ju per natur också hypotetisk, så ofta ser en två ”skulle” tätt på varann.

”Jag skulle äga millioner om tårar var guld” – här kommer premissen först och konsekvensen sist, och relationen mellan dom två är otvetydig. Med omvänd ordning (där på sätt och vis tidsföljden är mera logisk, avbildar pilen –>) blir det ofta istället: ”Om tårar skulle vara guld ägde jag millioner” eller t o m ”skulle jag äga miljoner”.

Det är som om ”skulle” är en bestämning till hela påståendet, följdsats och konsekvenssats, och därför måste in tidigt, för att ”flagga”.

Förr fanns konjunktivformer för att uttrycka hypotetiska resonemang och även för att skapa hierarkier mellan satserna. När Lucidor sjunger ”Skulle jag sörja, då vore jag tokot” är resonemanget solklart – till skillnad från känslostämningen.

Alltmer känner jag mig såsom översättare från språk med bevarad konjunktiv tvungen att använda ”skulle” för att bevara skillnaden mellan verklighetsnivåerna. ”Käme ein Mensch” behöver nästan bli ”skulle det komma en människa” för att inte tappa i substans.

Men det kan lätt leda till ett överskott av ”skulle” i texten som helhet – nånting som omärkligt fläckar ner helhetsintrycket. Därför måste jag gå på ”skulle”-jakt på andra ställen, till exempel för att uttrycka intentioner i förfluten tid: ”Jag skulle bara gå till slaktarhuset”. Men framför allt vill jag renodla villkorskonstruktionerna genom att i högre grad gå tillbaka till den tredje variant svenskan har för att signalera hypoteser: den omvända ordföljden:

”Hade jag obegränsat med pengar, då skulle jag köpa ny skrivare istället för att byta bläckpatroner.” Obeservera ”då”, som behövs ibland och blir överflödigt ibland, mycket beroende på rytmen.

Det viktiga är att relationen mellan satserna blir tydlig för ögat. Här har varje skribent mycket att vinna, och det rör inte bara villkorskonstruktioner, utan satsfogning och interpunktion i allmänhet. Ibland ska det vara ett kommatecken framför ”när”, ibland inte; och jag kan eller vill inte formulera en regel. Istället, lär jag mig hela tiden.