Språkexperiment

Sysslandet med frågor kring kritikens plats och olika tiders journalistik mynnade ut i vad som mest var en vadslagning med mig själv: Skriv ner allt du samlat på dig om Greklandskrisen på det här papperet och se vad som händer. Att offentligt tävla med allt klokt och oklokt som sägs och skrivs vore ett fåfängt företag. Att se efter vad språket kan åstadkomma för att bringa mer reda var däremot stimulerande.

Kanske kan det beskrivas som ett slags översättning. Håll till godo:

Grekland har hamnat i klorna på ockrare efter att ha låtsats vara fullvärdig medlem av EMU utan att egentligen ha de ekonomiska och industriella förutsättningarna att tävla på lika villkor – särskilt som valutasamarbetet tog bort möjligheten att konkurrera genom nedskrivning av valutan. De blev lurade att överanstränga sig, och när staten kom på obestånd slog fällan igen – som för så många andra länder. Att tvingas till utförsäljning av offentliga tillgångar och måsta skrota stora delar av omfördelningarna frigör enorma summor som blir direkta vinster för dem som står kapitalflödet nära. David Harvey likställer detta förfaringsätt med äldre epokers imperialism och med den ”ur-ackumulation” som Marx beskriver i Kapitalet: den stöld som är grunden för alla kommande klasskillnader genom historien, men som alltså också ständigt fortgår.

Att låta Grekland slippa ut ur ockrarnas grepp och få chansen att åter bygga upp ett samhälle på villkor som inte riktigt liknar de mer industrialiserade länderna är alltså en politiskt mycket laddad fråga, som inte alls bör tolkas utifrån ett privatekonomiskt och moraliserande perspektiv. Vad som försvinner i den allt snabbare snurrande lånekarusellen är det gemensamt ägda, och därmed grundvalen för ett fungerande samhälle som kan sträva mot jämlikhet och omfördelning och garantera medborgarna en grundtrygghet. Ingen annan drabbas än grekerna själva. Ockrarna och deras köpta politiker och medier gråter krokodiltårar över förluster som aldrig existerat, som bara uppstått genom att ränta lagts på ränta; men dessa pengar är virtuella och saknar förankring i de ekonomiska kretslopp som rör människornas verkliga väl och ve. Om dessa miljarder hade investerats i Grekland istället för att hamna i främmande fickor, skulle landet vid det här laget vara på grön kvist. Istället har det ägt rum en urlakning, vars konsekvenser kommer att vara under lång framtid och kanske aldrig helt och hållet kunna repareras.

Återigen rör vi här vid själva kärnan av vad som pågår (och jag har Island som jämförelse): fasta värdens försvinnande i ett virtuellt kretslopp av spekulation som nominellt omsätter enorma värden; men dessa har ingen verklig motsvarighet utan hela upplägget är ett svindleri där spelanordnaren till slut rakar in jättelika intäkter: banker och de som på grund av en privilegierad ställning i samhället och nära samröre med den politiska makten kunnat sko sig medan tid är och samla in från de ekonomiska virvlarna för att samla i egna lador och på så vis komma i besittning av verklig egendom … som består också sen vanvettet upphört: när rouletten stängts av och kan ställas upp på museum bland andra exempel på storslagna bedrägerier.