Att titta på rätt ställe

Genitiv är en hopkoppling av två substantiv till en större enhet. Hopkopplingen kan utföras med prepositioner (engelskans ”of”), eller genom att substantiven ställs bredvid varann så att det står klart att dom bildar en enhet, ofta med en enda huvudbetoning, inklusive sammansättningar: “lastbil”.

Hopkopplingen kan även göras med hjälp av kasusböjning: specifika genitivändelser på substantiven och deras bestämningar, som till exempel i äldre indoeuropeiska språk; varvid genitivkasuset då även har andra användningar, till exempel att vissa verb tar genitivobjekt, som “sakna” i isländskan, det betyder ungefär samma sak som på svenska men konstrueras med genitiv: ég sakna hans.

Det är också från kasuset som genitiven har fått sitt namn, vilket fördunklar att grundfunktionen är alla slags hopkoppling, som därefter får olika betydelser och bruk alltefter tradition och situation.

Svenskans genitiv, jämte pronomina vår enda återstående kasusböjning, är en nödlösning, precis som i engelskan. Att använda sibilanten /s/ som fogeelement för att signalera att hopkoppling äger rum mellan eller inuti ord (och det finns också gott om andra fogemetoder, ofta av äldre datum, med vokalförändringar (”gata”-”gatukorsning”) eller inskottsvokaler (/e/ i ordet “fogeelement”)). Att jag kallar det en nödlösning är av estetiska skäl: det blir aldrig vackert utan på sin höjd funktionellt, och det där /s/ är så påträngande att dess användning måste minimeras i poesi eller god prosa.

Vad genitiven betyder är alltså situationsbestämt och måste läras in från användning till användning, vilket ger många anledningar till missförstånd, förvirring och otydlighet; särskilt som hopkopplingarna ofta semantiskt sett motsvarar hela satser (”höstens ankomst” har samma argumentstruktur som “hösten kommer” men når inte upp till att vara ett påstående – nånting som kan användas i osund argumentation). Men det största missförståndet är ändå det utbredda teoretiska antagandet att genitiv-s skulle signalera ägande i bemärkelsen “innehav” eller “förfoganderätt”. Så är inte fallet. Det är en användning bland många men som av obegripliga skäl har vunnit hegemoni, kanske som en återspegling av kapitalismens logik.

Som översättare tycker jag alltmer att genitiv-s är en styggelse och går ofta på <s>-jakt i slutredigeringen, till förmån för antingen sammansättningar eller prepositionskonstruktioner, gärna med “hos”. Avundsjukt konstaterar jag att jämtskan saknar genitivformer, och dessa är också mycket mer sällsynta i norska dialekter, varav några ju också har tillgång till garpegenitiven “Ole sin hest”, som är mycket tydligare och snyggare.

Anledningen till att jag kom att tänka på genitiv där jag sitter och skriver på bryggan i sensommarsolen (knappast “sensommarens sol” …) var ett resonemang kring metaforer. Det finns en utbredd estetisk avsky hos många mot alltför ostentativa metaforer – samtidigt som språket till själva sin natur alltid är metaforiskt, eftersom betydelsen hos ord och konstruktioner förskjuts vid varje användning så att dom förändras och spaltas upp över tid: en avdrift som formulerades av Sergej Karcevskij och utarbetades av Roman Jakobson.

Vantrivseln avser dom metaforer som gör anspråk på att vara metaforer, genom att erbjuda en alltför rättfram symbolisk tolkning eller genom att signalera “här kommer en metafor”, mest typiskt genom en genitivkonstruktion, som hos Karlfeldt “höstmånens röda kastrull”, där han i dalmålningsanda gör liknelsen så övertydlig att det blir själva pekgesten som gör störst intryck: fingret kastar en skarp skugga på månen.

På samma sätt skymmer användningen av -s för att signalera ett samband byggt på likhet metaforens sanna väsen. Nämligen att det litterära språket begär att användas på fel sätt, eller åtminstone nya häpnadsväckande sätt.