15 augusti är ett förgänglighetsdatum, eftersom det var den traditionella dan för att flytta hem från landet. Hem från en tillvaro där jag ägde tiden och en hel dag kunde gå åt till utforskning av ingenting. I stan var allting mycket mer oöverskådligt. Jag hade ingen kontroll över människolivet utan deltog på dom villkor som ställdes utan att ta några särskilda initiativ. Betecknande för hemkomsten var upplevelsen av kort eko från väggarna i stadslägenheten och den egendomliga doften av instängdhet i kylskåpet när det öppnades första gången. Jag kunde ta turer till kiosken och upp över Norrliden, men hela tiden med känslan av främlingskap, och om jag hälsade på nån var det som om vi hade varit bekanta för mycket länge sen. I synnerhet var det färgerna som var fel; det låg som en grå diskvattenshinna över teglet och gräset och asfalten. Kanske var det en korrekt observation, eftersom luften på den tiden verkligen var mer bemängd med partiklar.

Dom senaste decennierna har jobbplikter och skolstarter alltid tvingat mig att avbryta sommarvistelsen i förväg, men i år, när jag råder mig själv (och har återtagit känslan av att äga tiden) blir det möjligt att stanna kvar och se 15 augusti komma och passera, men hela tiden med stan inom pendlarhåll ifall det skulle dyka upp nånting som kräver min närvaro. Sommaren har varit skonsam och nästan all grönska finns kvar. Och det inre livet är inte så mycket ett sökande efter former som förvaltande och kombination av dom former som blivit mina – till exempel den här typen av texter som egentligen inte söker kontakt.

Länge var det tillfredsställande att ha ett uppdrag, eller ett utrymme som måste fyllas. Men tänkandets och skrivandets former behöver också ett stort mått av självalstring, som nog också är stommen i dom texter som har ett liv utöver bästföredatum.