Sen länge förföljs jag av Olivier Cadiots översättning av Psaltaren, och av andra bidrag i det stora Bibelöversättningsprojektet i början av 2000-talet. Det finns en sån självklarhet i hur han (i samarbete med Marc Sevin) använder radbrytningarna för att skapa struktur. På svenska gör Eva Ribich samma sak i sina egna dikter.

Det blir sång av enkelheten. Kanske i brist på alla andra ledtrådar. Och jag tror att till och med sångpoeter som Paul Simon skulle kunna översättas till det här. Asymmetrisk parallellism istället för till exempel rim. Med ett ytterst känsligt öra riktat mot meningen.

Allt annat än uppstyckad prosa. Snarare vers. Röst. Förföljelsen består i hur bra det blir, helt obegripligt. Utan mönster?