Idrottsliknelse

Åklinjen är en mäktig liknelse när en ska prata om poesi och jämföra poesiöversättningar. Men till skillnad från en slalomtävling handlar det inte om att ta sig ner så snabbt som möjligt, utan snarare tvärtom: att minutiöst gestalta dom varierande villkoren i landskap och underlag. Ett slags följsam skrift, egentligen pågående med tomrummet under sig. Och som vanligt håller resonemanget även för konstnärlig prosa.

Svängarna av och an neråt, accelerationerna, inbromsningarna, dom tvära glidningarna på skrå, flyghoppen: alltsammans säger nånting om vers (ursprungligen ”fram och tillbaka”, likt en plöjare), som versfotsräknandet inte alls förgår klara av. Och ändå åker jag aldrig själv utan har erfarenheterna från tevetittande.

Sådär är det med metaforer. Dom blir produktiva när dom kommer i bruk. Dom är redskap.