Bortsett från en lite väl stor upptagenhet av K G Hammars egen roll som offentlig person, är förre ärkebiskopens populärteologiska bok Släpp fången loss! (Verbum) högintressant läsning, därför att den rymmer ett sökande som både är bergfast tryggt och öppet i sina resonemang.

Dom korta kapitlen fungerar litegrann som satser i ett musikstycke; på så vis att vissa teman återkommer, dubbleras och speglas.

Det primära, centralt i svensk teologi efter Hedenius, är uppgörelsen med tron som försanthållande, som påståendesatser om Guds existens och egenskaper. Med trygg nyfikenhet prövar Hammar allt vildare aspekter av hypotesen att allt vi säger om Gud bara är metaforer för en storhet som övergår våra förståndsgåvor och horisonter.

Han skriver in sig själv i en tradition med rötter åtminstone till 500-talsteologen Dionysios. Men själva frågeställningen är egentligen av yngre datum och hör till den tyska filosofin efter Kant, där denna ontologiska dubbelhet omhuldades, till exempel i åtskillnaden mellan allegori (som handlar om jämförelsen mellan kända innehåll) och symbol (som handlar om tillnärmelsen till nånting vi inte kan omfatta kognitivt eller begreppsmässigt).

Skillnaden mellan den moderna tiden och äldre tiders negativa teologi ligger, tror jag, i att Gud har gått från att först och främst uppfattas som skapare till att ses som objekt för människans tänkande. Guds död innebär en degradering från status som alltings upphov till en (låt vara upphöjd och mäktig) plats bland alla andra ting i världen, medan det mänskliga subjektets räckvidd utvidgades till potentiell oändlighet. Men både hos romantikerna och hos Hammar uppvägs tvivlet av en tydlig hemlig visshet.

Bortom alla förslag i Släpp fången loss! på metaforer för Gud: subjekt, vilja, verb, Omega, möjlighet, fråga, främling – en katalog som ger rika och stimulerande tankeställare och goda lästips – finns där ändå övertygelsen om Gud som grund för allt, eller helt enkelt som lika med allt.

Men den här oscilleringen mellan visshet och metaforlek korsas med bokens andra viktiga tema: den mer genuint kristna förkunnelsen att kunskapen om det gudomliga för människor vinns och utvecklas i mötet med andra människor och med Jesus Kristus som identifikationspunkt också i dom allra svåraste lägen, ”nere i skiten”, som Hammar formulerar det på ett ställe.

Också detta relationsperspektiv, som ju utlämnar oss människor till tillfälligheterna, har en underliggande grundton av trygghet, och jag tror att kärlek är det bästa namnet på den grundtryggheten. Den enda punkt där jag tycker att Hammar slackar litegrann begreppsligt är hans förkärlek för att tala om ”berättelser” i den här moderna bemärkelsen, som ju är lite väl ingenjörsmässig och drar åt att göra livet till en levd konstruktion. Vad är det för fel på det gamla ordet ”myt”, som dessutom går väl i tandem med ”logos”?

Allra bäst är näst sista kapitlet, som gör en omtolkning av hierarkin i treenigheten och sätter Anden som det ursprungligaste, vilket känns tokigt om en tänker kronologiskt, men övertygande ur ett mänskligt perspektiv – som ju faktiskt är det enda vi har att tillgå:

Om vi inte känner oss låsta av tanken att Gud bestämt den teologiska utvecklingen[,] utan att denna återspeglar de första jesusefterföljarnas brottning med erfarenheten att inom en radikalt monoteistisk tradition ha mött Gud i människan Jesus från Nasaret är vi fria att låta tankarna leka.